Aftonbladet – 15 april 1851, sida 2

ant lea. Vv yStrad6 han bmed den gamle boader eml. I Han hade funnit familjelifvet i allmänhet rätt gor rna, liktenskapsskilnaderna i bans församling hade va olpe, lå. Hvad predikoväsandet beträffade, funnes h med I visserligen icke mer några stora talare, men und get: 4e enkla orden funnes nit, enda och kraft. Öv arne I bristande kyrksamhet hade han icke anledning rdr. klaga, och angåsnde barnen, så älskade han att me-l dem följa sina föräldrar. Bets Prosten Forssell skulle nu till att redogöra f 1va-I de skäl, som föranledt honom att framkomma mt jödI motionen i förevaranda ämne. Han sade sig stå me ständig förbindelse med huvudstaden derigenom a narlhans församlingsbarn söka sig hit, och han hadse ade I farit skriftsfadrens bekymmer att se sina plantc ct: I lyttas i en sådan jordmån. En särskild omständi; bet hade ock drifvit honom härtill, nemligen de oväntade befallningen i fjol, att beväringsynglingarr skulle stickas in på garderna härstädes. Det had varit en ängslan, en sorg i socknen! omtalade her re-I prosten. Att saken slog bättre ut än man förmo ittI dada, fiage tillskrifvas det aktningsvärda befäl, inhvars händer ungdomen kom; herr prosten känd iloj dessa officerare, men han begagnade tillfället at erförklara dem sin tacksamhet för den omsorg de eg alnat åt ynglingarnes gudsfruktan och sedlighet un för I der excercistiden! — Herr prosten biföll de ått de. ounkter zom den underd. skrifvelsen skulle upptaga ns-) lan var mest förekommen af d:r Thomander, me! gt, I illade den anmärkningen i afseende på husförhö el-I rens förfall, att mån i hans bygd har ett ordsprål idelsom Ilgder: res till Stockholm, så slipper du läs 0-I tåtekesen! Slutligen ville herr prosten freda sig m.Ifrån misstankan att ha gått den inre missionen v-Järender; ban trodde nemligen densamma vara öfver fö I Qödig tills de resurser kyrkan inom sig eger blifvi De begagnade och visat sig fruktlösa. Prosten Almqvist utgick från det antagandet at frågan på full: allvar, gällds undersökning af de -) religiösa och sedliga lifvets tillstånd i vår tid och i ed vårt land, och :nsåg att i så fall utskottet ej tagil n-Isaken i dess omfattning. Då föreslagna åtgärderna 3. I för en förbättrad själavård giånge icke till grunden; 1-Ådet onda låge djupare än att det träffas af kyrkoN1 visitationer, busförhör, lönekonventioner eller inrättr-Ining af barnkyrkor, ehuru sådant allt kan ha sin bl vackra mening och icke sakna inflytande. Dp Frågan går längre — anförde talaren — och gälesller om man i sjelfva verket vill lefvande kristendom, I sådant fall lärer man inse, att endast geål aom ytire anstalter npprättas icke det kristliga lilvet ur sitt förfall, hvars grund tal. ansåg ligga derDluti, att Krisi kyrka icke fått vexa in uti och uta I dildas med det kristna samhället. Vi ligga under dlsamma fördömelse, som alla de länder och folk, hvilka s-lantagit Kristi lära men icke dess ande, då vi med stt nytt föreställningsrätt om Gud, icke illika började ett nytt lefnadssätt i honom. I motsats till staten, som utbildat sin författning för medborgerligT) heten och all:jomt fortgår i utveckling af sina på tå förändrade tidsförhållanden vidgade rättsbegrepp, har tristendomens andliga kärlekslif, ibland ett menni2lskoslägte af bröder, biitvit förvandladt i ett andelöst konkordet emellan bokstafskunskapen och tanketron. I Den nya fariseisman tog nu, såsom alltid, skalet för Pi tärnan. Reformationens id — Luthers stora tanke el — stelnade i en bok om trosstadgar och kyrkobruk, vid hvilka man fästade begreppet om gudsfruktan ,loch hvari religionens väsende inneslöts. Närmaste slföljden blef ock den, att Kristi lära, som förvandlade I bimmelens Gud till jordens Fader och derföre alla I menniskor till bröder — äfven den har uppväckt strider och söndringar i religionssamfund, som, om icke ; hata, åtminstone förkättra hvarandra. Genom detta sekelgamla misstag, som gjort kri-Istendomen företrädesvis om ej alldeles uteslutande till dogmatik och innefattat den inom en viss kyrMlkas lärosatser, har det varit möjligt att man kunnat få höra sådana påståenden, som att den numera bör antiqveras såsom den der har fullgjort sitt värf under en viss tidsperiod och icke vidare passar för en utvecklad förnuftskultur. Om ett ännu större misstag ligger i ett sådant påstående, så bevisar det likväl till hvilka förvillelser det anmärkta förhållandet kan leda och borde ; väcka kyrkan att fortgå på den bana hon beträdt. Bättre hade visserligen varit, att banan aldrig blif-, vit beträdd, att kristendomen fått vara Kristi lif ilj och af Gud och menniskoslägtets samlif i Gud med bonom, sådant det afspeglar sig i ordets, af lärdoq men ogrumlade källa. Men sedan det skett och den t ou genom kyrkans bearbetning ligger såsom en öf; versinolig begreppsurkund utpreglad i ett afslutadt L tankesystem, så måste kyrkan fortgå med tiden och, föryngra sig med den, så framt icke församlingen , skall blifva en bjord utan herde och hon sjelf finna L sig alltmer öfvergifven både af dem, som gå baklän7 ges såsom de gamla böckernas vänner och dem som f vilja framåt, samt sålunda ingentiog kunna uträtta t för den sedliga verldsordning hon är kallad icke blott 8 att grundlägga utan tillika utbilda. 8 — Talarens yrkande gick ytterst ut på en revision r af kyrkans lärobegrepp! Men han ville icke upp-li väcka storm (i sitt skriftligen till protokollet ingifnal, anförande har hr prosteh redah modifierat sitt påstående till en revision af kyrkans författnings); ban nöjde sig med att hafva gjort. uppmaningen, bvilken han insåg ännu på länge ej skulle vinna gehör, och nedlade, såsom en ropandes röst i öknen, i ståndets protokoll sin tanke öfver den stora frågan om en förbättrad själavård, icke blott i hufyudstaden utan hela landet. Hofpredikanten Lagergren framhöll förslagets goda sidor emot de inkast som dervid blifvit gjorda, förordade en husförhörsförening af de bästa och ädlaste inom hvarja församling, samt erinrade, i afseende på d:r Petterssons yttrande om det goda, prestmöten skulle medföra, att Stockholm ju hade ett ständigt sådant, nemligen dess Prestsällskap; det nu framställda förslaget vore ett resultat af öfverläggningar 8a med just detta prestmöte. is Doktor Broman gaf en liten släng åt praåssen, leanna makt, som tillvällat sig rättigheter måhända högre än kyrkans. Hade för öfrigt ingenting nytt Itt säga, men interpellerade prosten Setterblad för let exempel han anfört från något af stiften om det eligiösa tillståndet i landsorten. Hr erkebiskopen ipprepade frågan: i hvilket stift är det, som själavårlen blifvit så vanvårdad? Prosten Setterblad förlarade, att han skulle säga det, om han blefve lertill ålagd. Hr erkebiskopen fann sig icke kunna å derhän; man bör kanske icke fresta hr prosten idare, yttrade hans högvördighet. Komminister Beckman försvarade sig mot doktor etterssons beskyllning om kärlekslösheten. Om den ögtvärderade ledamoten finge kännedom om inneållet af denna lunta, yttrade hr komministern och J ppvisade en tjock pappersbundt, frukten af en 34 stå rig erferenhet, skulle han kanske vinna förändrade Ha sigter om ett och annat. när Doktor Sandberg frågade hvad klagomålen inne-)hef ure, annat än att statskyrkan i Sverige icke upp-frar lt sitt ändamål. Huru skulle nu det religiösa det fvet kunna återställas? Hår vore mer eller minänn re öppet medgifvet, att andra makter i opinionen FE tt öfverhend öfver statskyrkan, som ej bade annat 72, irn än vanmäktiga, mot tidsandan stridanda lagar. när juru tillvägahringa en annan ordning, huru åter-klar rskaffa statskyrkan herraväldet öfver opinionen ? stod usandakten, Guds ords allmännera bruk voro visst öfve signade saker; men skulle man i sådant hänseende fråg retaa8 något, möttes men sf 1726 års konventikelland skat! Talaren trodde, att det onda icke kunde inrä tas i grund, uten att sådane män som en Tollatt adius, en Eifving, en Murbäck åter uppstede medman aftens ord och andans svärd. Han var dock ailriks n meningen, att skrifvelsen, ehuru homeopatisk, de 4 rde understödjas; men — slöt han — skaffa os3laf a i Gudi, så år sed:n ej myckat att ändrat la 1 rös