Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 2

ME SMSOvES JUR konnsmpmim—————ö—rus y Litteratur. Tidskrift för Litteratur, af C. F. Bergstedt. (Slat från JM 40.; Tidskriftens afhandling om medelklassen gå till en början hufvudsakligen ut på att göra en eljemförelse emellan denna klass i Sverige oc: a England; hvarvid den sednare framhålles som , Mönster för den förra. Hr B. säger: DFör oss står det fjerde ståndets eller arbatsim , Itressenas problem något mera i fjerran än annorstäi Ides, ehuru äfven vi börja attspörja förkänningarn -laf den stora krisen. Detta är också helt naturligt tlemedan den egentliga medelklassen hos 058 ännu e mogpvat till den betydenhet och den makt hvartil den är ämnad, och skälet dertill kunna vi blott sök i dess brist på intelligens i ordets vidsträcktaste be ; tydelse. Eit sådant påstående kan tyckas hårdt nog och vi höra på förhand invändas, att den svenska medelklassen är lika så mycket, om ej mer, bildac tlän i de flesta europeiska länder. Likväl ligga be: Il visen för vår sats ej särdeles långt borta. Det torda ,)väl icke kunna nekas att det är hos medelklassen 1Jsom vår sednaste historia har att söka framåtskri.Jdandet: egentliga kämpar. Nåväl, huru mycket hafva de vunnit? De hafva i flera år arbetat på en be. Ihöflig lättnad i våra inre kommunikationer, och ännu har den icke satt ett enda egentligt jernvägsarbete i gång. De hafva sedan flera deesnnier ansträngt sina LI bästa krafter att förbereda och genomföra behöfliga förändringar i de flesta grenar af vår lagstiftning, och vi se en riksdag samlad, utan att de nya förslagen kunnat bereda sig ett rum på ständernas bord, utan de hvi!a i stället i dammiga bibliotheker. Och slutligen hafva de i en lång följd af år arbetat på åstadkommandet af en tidsenlig reform i vår nationella representation, såsom den oundgängliga förutsättningen för hvarje annan samhällsförbättring, och lösningen af denna lifsfråga är i detta ögonbl ck tillbakakastad uti en obestämd framtid. Om Englands medelklass heter det: Hvad var det för en makt som i England förmådde att inom få år genomdrifva två så oerhörda revolutioner som parlamentsreformen och spanmålslagarnes afskaffande? Väl icke regeringen och öfverhuset, som satte sin välfård och sin ära i genomdrifvandet af dessa tidsenliga reformer? Och hvad var det som om våren 4849 i ett intet upplöste den hotande och utom England så fruktade chartist-demonstrationen? — Tilläfventyrs regeringens imponerande hållning i spetsen för en lojal och väldisciplinerad vapenstyrka: tilläfventyrs en liten falang af riddersmän, med sina käcka rop på gamla anor? Och hvem har eröfrat Indien och införlifvat det östra Asiens ofantliga riken med den europeiska civilisationen, antingen några legioner guldsmidda gardestrupper, elier några fredliga köpmän i en vrå af en trång och smutsig gata? Hvad ver det, som af da fordna träsken skapat integ:nde trädgårdar och med ett nät af jernbanor och telegraftrådar bundit lan dets blomstrande städer tillsammans i en stor familj? Förmodligen ej den brittiska aristokratiens ieda vid sina parker och dess faderliga kärlek för inlustri och ångmaschiner? Men det kan vara nog med dessa frågor, som vi kunde fortsätta i oändligdet, och der är tid att söka ett svar på dem, som skall blifva kort och enkelt nog. Det är Englands medelklass som gjort alla dessa storverk, och den har rnäktat utföra dem, emedan den eger gudsfruktan och upplysning, och resultatet af dessa båda, som är den sedliga handlingens energi. Vi neka dermed ej den brittiska aristokratiens stora örtjenster: den största är att den vet hvad tiden ordrar och hvad en medelklass vill säga. I erkänandet af intelligensens anspråk bar den också sitt äkrasie s:öd: vi påminna om sir Robert Peels ord ill Cobden i underhuset d. 28 Januari 1846. Når nan talar om engelsk religiositet, engelsk sedlighet, nensklighet och företagsamhet, så talar man om Engends medelklass. Det är dena som om söndagen uppsller kyrkorna med andäktiga åhörare, som bearetar vetenskaperna och förer industrien framåt, mean chartisten endast alltför ofta förspiller sin andza kraft, sin kroppsliga sundhet och sin ekonomika välfård på rusgifvande drycker och djuriska pjutingar. Och denna medelklass, som är befolkninens kärna och styrelsens själ, sitter ej och njuter Itt förvärfvade goda i en förnäm och overksam konemplation. Den odlar jorden och den odiar själen; en rensar de förpestade luftlagren i städernas gräner och i proletärklassernas sedliga lif, och bygger unda boningar på jorden, för att skänka sunda jälar åt himmelen.s Om svenska sällskapslifvet tänker hr B.: Det fions få länder der menniskan till utseendet mgås så mycket, i verkligheten så litet, som i Svege. Att äta, dricka och gäspa tillsammans kalla I umgänge: att mötas i lifvets värf, att utvexla öfPrtygelser och samverka i handling är något som tet bekymrar oss. Derföre umgås man hos oss enst eller förnämligast med likar, ech ingenstädes, :om måhända i Frankrike, äro de särskilda klasrna så strängt afspärrade ifrån hverandra. Vårt råk, med dess qväfvandse barbari i tilltalsformer, visar deita tillräckligt. Snitten på kläder och b:imningarne dättre folk och sämre folk och det sa begreppet herrskapsklass,, som för ingen del identisk med hvad vi förstå under medelklass, är I demarkationslinea, omkring hvilken vi utfäkta en d del af de strider som på andra håll gälla verk