liga politliska rättigheter. Se hvilka stora barn, fö hvilka tilllträdet till den så kallade sällskapsverlde är ett vara eller icke vara! Men inom denna hel gedom, äir väl der barnsligheten mindre? Hvem yt trar der öfvertygelser eller röjer intressen för lifvet och menssklighetens djupare frågor? Der glamma man på sin höjd litet ytligt om konst och possi, el ler hvad som der bär detta namn. Det tyckes sor om sällskapsdrägtea klämde ti!lsammans ett menni skobröst, och blott passade för dem som ställa sig p presentebrickan, göra vackra attituder och vexl smicker ch beundran, såsom dena enda kuranta bj tesvaran Och detta skuggspel af förgångna tider ridderliget roar det oss att uppföra, just under de att merkliga samhället braker i sina fogninger Medan andra länder kämpa för sina högsta intressen, synes nan hos oss ej hafva annan glädje än att sätta sig ned för att äta och dricka och stå upp för att leka.n Hr B. erkänner qvinnans stora betydelse i staten: Det är qvinnanx, siger han, som förbinder samhällets innersta fogningar, det är hon som gör mannen till i medborgare. Den romerska statens historia kunde i sina stora konturer skrifvas med qvinnonamn: ILupa, Lucretis, Virginia, Julia, Agrippina. Så kunde hvarje folks historia. Men har hos oss åtminstone kommit så långt, att ädla och tänkande män yrka på en förbättring i den qvinliga uppfostran. Detta är glädjande, men dermed är ej hela saken hjelpt, och kan ej bjelpas förr än qvinnan sjelf tar hand om sina angelägenheter och yrkar att i allmänna sammanlefnaden vinna fullt erkännande af sitt menniskovärdee. Vi hafva i denna sak uttalat oss öppet, emedan vi veta att vi hafva flertalets bifall bland ädla ochh tänkande qvinnor, och vi skola i det följande stiöka att åt denna i hela vårt nationella lif djupt imgripande angelägenhet egna en sådan uppmärksarmhet som den förtjenar.v Slutligen må vi anföra ett stycke, som utvisar det hr B. tänker sig nödvändigheten att sammanbinda theori och praktik, med ett rätt erkänmnde af begge, och utan den vanliga akademiska ensidigheten, att endast eller uteslutande värdera vetenskapens. Hr B. säger: Om wi således med vår föreställning om bildningen förlknippa de tvenne hufvudvilkoren, att den skall vara prraktisk och fosterländsk, så är det långt ifrån oss att för densamma vilja erkänna någon annan gruod öän den sanna vetenskapen. Det är en vanlig fördom,, att vetenskapen i sio förnäma abstrakthet icke har något att göra med lifvet och samhället. Tvärtom är Just all sann vetensksplighst till sitt innersta väsende praktisk, i det den både gilfver impulser åt det yitre lifvet och emottager sådana tillbaka. Geijer, Örsted, Goethe, Alex. v. Humboldt, och alla samtidens stora vetenskepliga tänkare, hafva verkat omätligt på vår tid, och skola verka ännu mer påå den kommande, liksom förra seklets tänkare, och Roousseau kanske mest af alla, ännu i dag just äro de: som beherrska den populära bildningen. Ju äldre werldea blir, ju snabbare sker omsättningen mellan det vetenskapliga och det populära vetandet. Att vi i vårt Sverige bibehålla många föreställningar i den populära bildsingen som den högre forskningen redan vederlagt, skulle vara särdeles lätt att bevisa, och icke minst med afseende på vår egen historia. All fördom är ett sådant arf efter en :antiquerid vetenskaplig sats, ifrån teorien om solens rörelse kring jorden, ända ned till den från förra seklets spekulation ärfda föreställningen, att allt hvad det formella förståndet ej straxt kan analjtiskt förklara är ett nonsens. På sådara fördomar är vår allmänna bildning temligen rik, och vi skulle skatta oss lyckliga om vi genom vårt företag i någon mån kunde bidraga till deras besegrande. Men det är ej blott i de gamla vetenskaperna som menniskoanden bryter sig nya banor; den skapar med tvarje steg ett nytt vetande, som åter ur sig skall utveckla nya veterskaper. Vår allmänna bildDing har redan fått en aning, att de gamla språkens kännedom ej är hela inbegreppet af mensklig vishet, att bortom dem ligger en ännu äldra och märkvärdigare odling, cch att dessutora naturens riken innshålla lika höga, lärorika och likaberättigade ämnen för forskning, och lika verksamma medel till andlig utveckliog. Men iordet naturvetenskap gömmer sig en rikedom af vetande; som mängd n ännu är Jångt ilrån aut ana. Columbus kunde säga: el mundlo es poco, verlden är liten: det är den nyare vetensskapens ära att kunna säga: verlden är stor, och tiillägga ati dess skapare är större. Aldrig anade ryimder skymta i fjerran för den spanande blicker; naturons och menskligbetens häfder upplåta sig på en gång och i en öfverraskande fullhet för den mensl!iga vettgirigheten. Det kunda väl tyckes, att upptickten af Mastodonters käkben eller af Azteks graftilar bar litet att göra med den närvarande civilisaionen. Det är lixväl ej så, utan det förflutna drifvr oss oupphörligt framåt, desto mera ju fuilständgare vi upplaga det i vårt eget medvetande, Vi kunna derföre ej medgifva, att de stora vetenskapliga upptäckterna ej ligga inom den allmänna bildniingens område; den har rätt att få dem ur förgta biand, så snart den kan fatta dem och se dem, icke såsom intressanta kuriositeter, utan i derss stora och beliga sammanhang med menniskan, verldena och det gudoreliga.