Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 2

på det att folket må beundra vår helighet. Sannerligen, den rätta heligheten spelar icke på ytan, och hänger ingen skylt ut. Låtom oss icke i tid och o:id tala så mycket om vår syndaskuld och ruelse : Gud ser hvad som lönligt är; Hans blick ransakar båda hjerta och njurar. Den storordige talsren händer det ofta, att all hans bättring stannar vid munvädret, som snart förgår, och hur myckat han än himlar sig, sjunger och låter sina bönelexor framrinna, så tror honom dock ingen. Annan frukt växer det på bättringens träd. Tomma fat bullra alltid mest.n Slutligen: Hvred yitrade icke doktor Luther, den vise, ffö träfllige kyrkoläraren, när en gång en mycket frrom och ömsint man kom till honom och jemrada sig bitterligen att icke numsara fi någon ro till sjina dagliga andaktsöfningar, emedan en smed med sir verkstad flyttat in i samma hus. Med sitt arbetes buller — så klagade den fromma menniskan — afbryter och störer han mina psalmer, och knappast begynner jag mina morgonböner, förrän hammarslagen dåna emot hans städ. Och så är det för mig bedröfligtvis dagen igenom ! Käre brodern, svarads Luther lesnde, ,var du lugn och klaga icke öfver den redlige och flitige borgersmannen. Hens arbete är godt och nyttigt. Han sjuoger väl icke psalmer och läser icke böner degen igenom såsom du; men tro mig: är han from och rättskaffens, så klappar han med sina flitiga hammarslag eftertryckligare och med större framgång på Himmelens port, än du med dina böner och sångers ljud!o aa en a