Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 2

oo KK ÄN NN kunskapare och undersöka ställena, att vå: gång må vara säker. Låtom oss akta oss at ej oförsigtigtvis blottställa oss. Det måste vars någon skildtvakt vid denna fästningsvall midtemot oss; det är vigtigt att försäkra sig om så är. Jag hopp2s att han ej skall vara på sin post. Dessutom miste jag underrätta mina gitanos om den väg vi taga, att de må hjelpa oss på vår flykt. Vänta mig här tills jag återkommer. ;Hvad! Lemna oss! Lemna oss ensamme! svarar Paquita förskräckt. Tyst!, aflbröt Estevan. Låt oss dölja vår lykta väl; jag hör steg. — Någon kommer., Det var Brigitta. Torenos fångvakterska vandrade, enligt sin usbondes befallningar, rurdtomkriag kastellet, ör att försäkra sig om att allt var i ordning, och ait hvarja skyldtvakt var på sin post. don riktade sina steg mot kapellet med en ackla i handen; och vid skenet af facklan kunde man se hennes ansigtes ytterliga blekber. Hennes gång tycktes orolig. Lägg er ner vid dessa grafvar!v sade Pedro akta till Monsersat. Iutet ljus och intet bu!ler.o Alla tre gömrea sig nu för den gamas uggeblick, bakom en tät törnhick. Brigitta framår med långsamma steg; ruinernas fåglar, som laxade rundt omkring benne, utstötte sina beypnerliga läten, och stormen som tjöt längs rkaiderna rörde på ett hemskt sätt de vinrädsqvistar som deromkrirg hade slingrat sig. Den gamla dunnan för korstecinet. I deita ögonblick skoksr ett häft:gt åskslar emplets gamla murar. D-t afligsna ekotå!erpprepar det. Jorden darrar, och en sten, lösiten från ea korsbåge öfver flyktingarnes huf uden, falle: med buller ned midt ibland dem. tenen springer sönder mot ea grafsten; ett af tyckena träffir Paqaita och uppryckande lykin från det ställe der Monserrat h:de dolt