Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 2

TV MN Iden kaster denna sitt sken utåt. Paquita utI stöter e:t rop af fasa. ) Ett ljus! — här!ls — ropar den gamla. Och med pannan badad af en kall ångestsvett, vågar hon ej gå fram ett steg. Hennes fötter tyckas fastnaglade vid marken. En suck har utgått derifrån!, återtar hon ändtligen med knappt hörbar röst. Och fästande en förvirrad blick på en af de nästa grafvarne, mumlar hon: Här är kanske komplott och förräderi.s Dorefter höjer fångvakterskan sin röst: Till bjelp! Skyldtvakt, till vapen! Flyktingarne voro nu nära sia undergång. På en gång, höjer sig midt emot dem, från midten af det höga gräset, och liksom uppstigande ur grafven en svart figur. Den är utan form och ansigte, men kolossal och hotande. Ena sark blixt hvärer mot synen och stormen, utbredande de svarta draperier som omgifva den, bildar liksom en gigantisk fana; och denna fana, framskridande i skuggan, liknar en lefvande katafalk. Vid det flammande skenet af blixten, bildar sig förflutna tiders förmultnade stoft till en mensklig gestalt; skall den äfven 2ntaga en menniskoröst? — Brigitta har fallit på knä, Svarli frus! utropar hon. IX. MÖTET I HÅLVÄGEN. Spöket vid sapel!et förblef stående frmför Poreno3 fipgvakterska. Dot iatttog en dyster tystnad. Är det verkligen en gäst ur grafven? Allt synes ge anledning till att tro det. Natten, stormea och ruinerna bildade den gåtfulla ram, bvarur denna vision utgick. Estevan och Paquita, med ögonen fästade på dep, kunde icke förklara sig hemligheten. Pedro ensam hade gissat dertill.