Aftonbladet – 25 november 1850, sida 2

tryck. hans namn väckte och ett hånande leende genomflög hans drag. Jag hade en plan, fortför han, en plan, till hvilkenj, om j icke vanslägtats ifrån edra tfäder, skullten bjudit? mig handen, men som genom förräderi strändat: Jag fordrar: nu ingenting vidare, än att j lemnen mig treeller fyra dagars tid, att ostörd reparera mitt fartyg, somå blifvit läck. Under denna tid skolen j lemna mig proviant emot betalning. Lätt kunde jag dermed förse mig ur de bremiska förråden, men vill icke derigenom ådraga er obehagligheter. Jag tror, att snart den tid skall komma, lik edra fäders, då vi ömsesidigt kunna-blifva hvarandra nyttiga. i Som :j .senn, fortfor piraten, efter en kort paus, sbehöfyen j ingenting frukta af min härvaro; men ve den, som vågar anfalla mig! Jag skall i sådant fall icke åtnöjas med att till det yttersta försvara mig, utan förvandla edra hyddor, ja hela byn i en askhög. J veten nu milt besluts, slutade piraten, och jag väntar ert svar. . ERöra Helgoland, enligt alla gamla krönikor vid den tiden var särdeles befolkadt, är det dock ett historiskt factum, att den beryktade och ytterligt fruktade sjöröfvaren, genom blotta fasan för sitt namn, så förlamade befolkningen, att ingen band vågade höja sig. Mån lemnade honom och hans lilla hop icke blott i ostörd besittning af kyrkan och tillät honom fri kommunikation med sitt fartyg, utan hvarje pirat fick äfven fritt ströfva omkring på hela öD.