Aftonbladet – 23 november 1850, sida 1

År 1817 blef Radowitz kapten i generalstaben och arfprinsens lärare? i mathemstik och krigsvetenskap, Till denne arfprins, den nu regerande kurfursten, stod Radowitz i ett mycket vässkap!gt förhållande, men kom i strid med hans far, Wilhelm, som 1821 besteg tbronen. Anledningen dertill var, a.t kurfursten förälskade sig i ett fruntimmer vid namn Louise Orlop, upphöjde henne till grefvinna af Reichenbach, införde henne vid hofvet och ville till och med tvinga sin gemål, en preussisk prinsessa, att emottaga henne i sin hofcirkel. R. stod tillika med adeln på kurfurstinnans sida; det blef en offentlig skandal; kurfursten erhöll ett hotande bref, och utlofvide er belöning af 10,000 Thaler til der, som kunde upptäcka författaren; men ingen anmälde sig. Kurfurstinnan ville fly; ett bref, som Radowitz skrifvit till henns, föll i kurfurstens händer, och denn3 bortjagade då Radowitz, Den nuvarande kurfursten höll med sin mor, alltså äfven med Rådowitz. Radowitz begaf sig till Berlin, försedd med kurfurstinnans rekommendationsbref, och blef der huldrikt emottagen. Han blef genast mycket god vän med kronprinsen, den nuvarande konungen, och bemäktigade sig herraväldet öfver det romantiskt och religiöst svirmande hof, som omgaf denne — general Gröben, den nu så beryktade Gerlach, grefve Brandenburg m. fl. — och begagnade sig af sin inflytelse, bland annat till att få de höga katholska kyrkoembeten besatta i jesuitisk anda, såsom t. ex. att landshöfdingen af Vischering blef erkebiskop i Köln 1836. Denne erkebiskop förkättrade den katholska presten och professorn Hermes, som var stiftare af en filosofisk-dogmatisk skola i katholicismen, och sökte bringa den katholska läran i samklang med förnuftet. Trots det löfte erkebiskopen gifvit före sin utnämning, vägrade. han att erkänna regeringens förordning om de blandade äktenskapen, och regeringen måste derföre med våld aflägsna honom från embetet, vid hvilket tillfälle kronprinsen, den nuvarande konungen, ställde sig i opposition mot sin far, mindre af kärlek till katholicismen än af missnöje och otålighet. Radowitz hade emellertid blifvit kapten i preussiska generalstaben och prins Albrechts lärare, samt derefter major och chef för artilleriets generalstab, och hade gift sig med grefvinnan Maria v. Voss. De belgiska jesuiterna läto vid denna tid trycka en ny upplaga af Lehniska spådomen och utmärkte isynnerhet den vers, som gick ut på, att Preussens herrskare skulle blifva katholik. Den gamle kungen började nu finna hela den krets, som omgaf hans son, något misstänkt, och aflägsnade hufvudmannen Radowitz, men på ett mycket grannlaga sätt, derigenom att han sändes till Frankfurt, såsom Preussens fullmäktig i förbundets militärkommission. Han utvecklade här stor ifver och duglighet i sitt offentliga värf, och begagnade tillika tillfället att träda i närmare personligt förhållande till ledarne för de sydtyska katholikerna, och skall hafva ifrigt deltagit i den hemliga katolska verksamhet, som sträckte sig öfver Belgien, Frankrike och Schweiz, samt gick ut på att bekämpa liberalismen. Och likväl var Radowitz samtidigt liberal och reformerande! Förutom utvecklingen af det tyska krigsväsendet, som han befordrade med stor klokhet och kraft, önskade han på sitt sätt mångahanda förändringar, och grunddragen härtill har han nedlagt uti ett verk: Gespräche aus der Gegenwart äber Staat und Kirche,. De samtalande äro en pietistisk-legitim:stisk, gammaladelig öfverste von der Arneburg, dennes demokratiskt-socialistiskt-pantheistiske broder Ditlev, en konstitutionelt sinnad, rik fabrikant Crussius, ett absolutistiskt-byråkratiskt och i hänseende till religionen likgiltigt ministerialråd Odder, och slutligen katholiken Waldheim, som försvarar kyrkan och den bistoriska rätten, hvilken sistnämnde person föreställer författaren, Radowitz sjelf. Det märkliga kärvid är, att Waldheim-Radowitz ingalunda alltid går ut från den kyrkliga och historiska principen och tillämpar dess konseqvenser, utan håller sig till det praktiska. Sålunda är han icke för censuren till följd af kyrkans rätt och auktoritet, ej heller emot den tll följd af tankens och ordets frihet, utan vill hafva den afskaffad derföre, att den ej uträttar hvad som åsyftas dermed. Han vill hafva kautioner för tidningar och mycket stränga strafflagar. Hvad folksuveräniteten angår, är han naturligtvis dess afgjorda motståndare, och härvid ense RR— ÄRE RR R— ER — —E——E—E— ———————————-— 9