Aftonbladet – 23 november 1850, sida 1

låter du påskina att denna fara äfven existerar då vi inträda i en borg, som tillhörer hertigen och hvars kommendant är en gammal, trogen tjenare till denne. Så är det! svarade Helgoländaren. Och likväl kan ni och detta hulda sköna väsende vara öfvertygade att j ären förlorade, om j icke obetingadt följen mitt råd. Du kan icke begära, att vi obetingadt skola skänka dig tillit och förtroende,, sade Margareta ännu alltid misstroende betraktande ynglingen. Jag vetr, sade denue bittert, fången, förbrytaren förtjenar intet förtroende! Ni tror, att den som en gång fallit aldrig mera kan höja sig ? Igerom den unge mannens sköna, manliga drag bäfvade vid dessa ord en omisskännelig djup smärta. Välanx, fortfor bar, ännu ett annat medel finnes till er räddning. Så snart j begge blifvit förda i land, kastar jag en lunta i krutkammaren. Varen försäkrade att sedan j lemnat skeppet finnes derpå ingen, som icke längesedan förtjent ett sådant öde.n Ynglingens ansigtsuttryck bar vid dessa od prägel af vild förtviflan. Nej! ropade Brigitta, jag tror dig. Det är icke möjligt att du kunde vilja bedraga, förråda mig.n Ha! ropade Henrik, enthusisstiskt fattande flickans band och tryckande den till sina läp: par. Ni tror mig, ni är öfvertygad atti mitt hjerta ingen annan tanke lefver, än att rädda er, eller uppoffra mig för er räddning. Ni torde undra, huru den ringe och olycklige fången på en gång kunnat fatta beslutet att upphäfva sig till er beskyddare, och jag förmår i sanning icke sjelf förklara den oemotståndliga känsla, som drifver mig att för er gå i döden. Ännu i går, ja, ännu i dag batade jag alla menniskor, Men nu, då jag sett er, huru känner jag allt annorlunda! Att Di, ger nem er förbön räddede mig, var något, var mycket, men icke allt. Då jag befriad beträdde skonärens däck, hade jag ännu icke den känsla,