uppställer han ganska intressanta åsigtef, nemligen om den moderna konstitutionalismen som gör ackord med folksuveräniteten, och genom sina medgifter endast väcker dess aptit. Han blottar det skenkonstitutionella väsendets svaga sidor, striden mellan de förmögne och deintet ägande, som nödvändigt måste utveckla sign, och antyder öfverhufvud att det sätter fribe tens form öfver den sanna frihetens begrepp. Såsom bestämd motsats dertill uppställer han ständerväsendet, hvars betecknande egenskap haa anser vara, att det representerar rättigheter och stöder sig på grunder; då deremot de lagstiftande församlingarna innehålla principer och stöda sig på opinioner. Ständerförfattningen betraktar han icke såsom frö till en konstitutionel eller republikansk utveckling, utav som en färdig, i sitt väsende fulländad organism, som hörer till en helt annan statsoch lefnadsordning än konstitutionen. Här skulle giledes behöfvas en utveckling af den sanna friheten,; men då Radowitz samtidigt förnekar tryckfriheten, uppställer således äfven han egentligen blott en annan form än hans motståndare och misskänner eller fruktar den horgerliga friheten, såsnart den gifver ljud ifrån sig; i hans stat är det katolska tillbakagåendet och det protestantiska framåtskridandet sammanstöpt till stillastående. Deremot kan man icke neka, att bland annat följande ord innehålla en träffande sanning: Den som i våra dagar uppträder mot folksuveränitetens brutala herravålde och pekar på den sanna friheten, bir utskriken för absolu tist; men när densamma talar emot embetsmannaväldet, blifver han af alla statens tje nare stämplad såsom revolutionärs. Detta hörer till fall der den moderliga protestantismen bryter fram genom den faderliga katolicismen; men det är blott en glimt. I det tyska förbundet önskar ban en utveckling, en reform. Men medan de liberala beklaga, att Tyskland icke i medeltiden haft en Ludvig XI, som knäckt provinsernas och de stora kronvasallernas sjelfständighet, för att förbereda ett odeladt rikes, och medan de radikala i bast vilja godtgöra det försummade och sjelf spela Ludvig XI med den röde Tristan, yttrar Radowitz sin tillfredsställelse öfver att Tyskland är deladt i en mängd större och mindre stater, samt finner bhäruti, icke blott orsaken till den tyska kulturens mångsidighet och rika omvexling, utan ser äfven Tysklands betydelse, samt Europas fred och oberoende derigenom betryggadt. En enda hersklysten man, som beberrskade hela Tyskland, skulle lätt kunna omstörta den närvarande Europeiska ordningen, som är historisk och tillkommen genom försynens skickelse. Här framträder han således på kyrkans och historiens vägnar. Men han vill dock hafva en ut: veckling af förbundet mellan de tyska suverätierna, och såsom början till denna utveckling betecknar han krigsväsendets reform, samt offentliggörandet af förbandsdagens förbandlingar (som upphörde 1824). Af denna offentliggörelse väntar han sig, besynnerligt nog, utomordentligt stora saker. Man återfinaer häruti till en stor del programmet till Fredrik Wilhelm dena 4:des regering. Man finner ett utkast till de planer, som Radowitz furstliga vän sökte genomföra, då han 1840 hade bestigit thronen. Dessa Gespräche der Gegenwarts äro utgifne 1846, och trots den moderata l:beralism de innehålla, stå de dock i uppenbar opposition mot Metternich: system, enligt hvilket inga eftergifter borde göras, emedan, sedan man rubhat det gamla, man omöjligt kunde beräkna hvar man skuile stanna, Det är för öfrigt svårt att säga, om Radowitz åsigter utgått från hans egen iure övertygelse, eller om den tillfäliiga oms ändigheten, att han var en protestantisk konungs vän och rådgifvare, och föjaktligen måste tänka sig, bvad kronans, folkets; cch landets historia kräfde, inverkade på bonom. Då Preussen ieke förmådde genomdrifva sina önskningar vid förbund:dagen, nemligen anpgående censurens upphäfvande, förbundsförhandlingarnes offentliggörande och de militäriska reformer, som skulle gifva Preussen makt öfver de små nabostaterna, blef Radowitz i slutet af år 1847 återkallad till Berlin, och utarbetade här ea skrift som på nytt skärskådade saken, och de binder den mött, samt uppträdde med bitterhet mot hela förbundsförfattningen och anklagade de tyska regeringarna för :averänitetssv ndel och egoism. Och förut hade hin rosat denna de enskilda staternas suveränitet såsom en gåfva af försyner, samt anled ningen till den tyska herrligheten! Denna sjelf. motsägels2 förklaras deraf, att Radowitz nu tänkte på cen preussiska herrligheten och der preussiska suveräniteten, som var berältigac alt vara egoistisk. Men man kan med sanning säga, att revolutionen redan den gången val tillstädes, och detta vid hofvet, men i sin allra oskyldigaste skepelse: på papperet, sisom diplo matisk och dynastisk pennfåkning, i det stilla ka binettet, so n icke lät störa sig af de gäsande kraf ter, som den verkliga revolutionen frambragte och emellsn hvilka man nu har så svårt at finna någon ståndpunkt. E:t exempel på Ra dowiltzs och Preussens falska position visad 18 dock redan deruti, att preussiska hofve