Aftonbladet – 11 november 1850, sida 1

— —— ——— ? X— -rEr—LIL NN ene och försäljare deraf till den andre. Genom de utbyten som sålunda uppstå: genom den ytterligare arbetsfördelning som uppkommer då olika köpmän egma sig åt olika slags handel, och uppsöka hvar de kunna få ett visst slag af produkter för bästa priset, samt genom konkurrensen och friheten i handel, som nödgar hvarje köpman för sig att icke vara dyrare än andra, som sälja samma slags varor, är det klart att enhvar erhåller sina förnödenheter för ett vida billigare pris, än om de skulle bemtas omedelbart från producenten, hvilket i de flesta fall icke skulle låta sig göra. Hvilket stort och vigtigt element handeln utgör i civilisationen begriper man också lätt deraf, att sjelfva hoppet om vinst drifver köpmannen att anstränga sig för att erhålla produkterna i första hand. På detta sätt blir köpmannens befattning icke blott att sälja, utan ock att anskaffa varor, att uppsöka producenter och sätta olika klasser och serskilda nationer i förbindelse med hvarandra. Den som ihågkommer detta, skall också lätt öfvertyga sig att, om något samhällselement kan kallas företrädesvis socialt, så är det handelns. Men det kan äfven kallas ett i hög grad moraliskt element; ty märkom väl, oaktadt det egna intresset eller egepnyttan måste erkännas utgöra den egentliga driffjedern hos hvarje köpman serskildt, så förutsätter likväl handelns tillvaro i stort, såsom oefterrätlig regel, ett noggrant uppfyllande af gifna löften, möjligheten att kunna lita på andras heder, samt ömsesidiga tjenster: med ett ord alla såsådana egenskaper, som utgöra grundvalen till det sedliga lifvet i allmänhet och vilkoret för samhällets bestånd och utveckling. Uti bandeins nyssnämnda naturbeskaffenhet att vara en alltid rörlig, alltid tjenstvillig medlare mellan konsumenten och producenten, finner man också förklaringsgrunden hvarföre friheten utgör ett nödvändigt vilkor för bibehållande af denna dess socialt välgörande egenskap, emedan det just är frihet och täflan som utöfva en motvägande kraft emot den enskilda egennyttans öfvertag. . Allt detta innefattar så enkla och omotsägliga sanningar, hvilka i hvarje ögonblick ligga menniskoförståndet helt nära, att man icke nog kan förundra sig öfver, att de så ofta kunna misskännas äfven af personer med anspråk på eftertanka, hvarpå erfarenheten likväl ständigt lemnar exempel. Häruti tillåte vi oss äfven hemta en ursäkt att hafva för egen del vidlyftigt utbredt oss öfver en fråga, som kan betraktas såsom abstrakt, men hvars rätta uppfattning, enligt regeln: quibene distinguit, bene docet, är af mycket inflytande. Vi böre nu äfven meddela ett utdrag af hvad författaren härom yttrar; man har aldrig för mycket af att bebålla sådant i minnet: Då man förebrår handeln att icke, likasom åkerbruket och slöjderne, kunna skapa, och att den icke är produktiv, såsom dessa rämnde industrigrenar, så har man icke fattat handelns rätta värde. Onekligen ega jordbruket och slöjderne förmågan att skapa, men man skall först förstå huru de skapeo; man finner då, att de dervid icke skilja sig ifrån handeln mer än i sättet. De hittills såsom proluktiva betraktade yrkena äro ju endast på det sättet skapande, att de, af något redan för handen varande, skapa nya värden genom att inlägga menskliga intelligensen deri, ty någon tillökning af materien sjelf kan menniskan icke åstadkomma; det gör endast naturen och försynen, som gifvit och uppehåller naturlagarne. Vi fästa oss nu dervid, att produktionen i hvarjs gren endast frambringar ökade, d. v.s. nya värden, men ingen tillökning af materien. Alldeles detsamma gör handeln. Den skapar ingen ny materiell tillgång, den blott behandlar det för handen varande. Men den skapar nya värden åt det som redan fianes. Den gör det lika som den egentligen så kallade produktionen; och likheten består deri, att den till de förut färdiga produktionerpa lägger intelligensen, så att det nya värdet hos varan derigenom uppkommer. Skillnaden emellan bådas funktioner är den, att slöjderne använda menniskosinnets makt på att ändra form och halt, men handeln ändrar varans ställning i tid och rum, förflyttar den till andra ställen och tider, der de erhålla ett högre värde. Både slöjder och handel spekulera på att genom sin verksamhet fylla menriskans behof, hvardera på sitt vis; de förra, enligt hvad nyss sades, genom att ändra nateriens former och användning, den sednare genom att erbjuda den åt andra lokaler och på andra tider, hvsrigenom och i kraft af de båda funktionarnas förenade makt alla varor, tillverkade eller förflyttade, få det så vidt möjligt högsta värdet för förbrukniogen. Först med förbrukningen, d. v. 8. sjelfva användandet af det frambragta, kan detta mål uppnås. Iogen åkerbrukare bearbetar jorden för att endast fylla sina lador; ingen fabrikant använder sin arbetsskicklighet endast för att fylla sina magasiner; begges mål är förbrukningen. Således, utan denna är produktionen något dödt, och kan aldrig rationellt fortfara. Först när menniskan åt hvarje sek anvisar dess rätta plats, blir det producerade nyttigt. Så är det med åkerbruket och likaså med manufakturerne och bandeln. Först när köparen kommer och emottager produkten för en mottjenst eller, vadergällning, erhåller den något värde, ty då