Aftonbladet – 11 november 1850, sida 1

sitt sköna, svarta hår slätt, så att det skulle gläpsa ännu mer. För öfrigt var hon ganska enkelt klädd, och man skulle icke hafva funnit något alls att tadla i hennes drägt, om icke ångorna från ladugården, värdshusets nedrökta väggar och tennkannorna på bordet från alla håll ropat att jungfru Lisa ej var på sin plats. Hennes svarta sidenklädning var helt enkel och med blott en enda volang, hennes halsduk rosenfärgad, och båda passade så väl till hennes bleka ansigte. Håret bar hon obetäckt, enkelt nedlagdt och bak på hufvudet sammanflätadt till en krans. Sedan hon stätt en stund framför spegeln, satte hon sig åter vid bordet och började likgiltigt sticka på en spetskrige, under det hennes kringsväfvande blickar röjde, att hennes tankar voro fjerran från arbetet. Straxt derpå sade hon, tankfull, med nästan ohörbar röst: Jagten är öppnad; herrarne från staden skola nu åter komma bit ut. Min far säger att jag måste vara vänlig emot dem. Han vill taga mig med till staden för att köpa mig en sidenhatt... Jag får inte sitta med nedslsgna ögon. Jag skall le och se herrarne i ansigtei när de tala med mig. Hvad menar min far dermed? Jag vet icke hvartill det kan tjena, säger han... Men Karl! Det tycks inte behaga honom, när jag ofta byter om klädning; det smärtar honom, när fremlingarne tala för mycket med mig... Hvad skall jag göra? Far vill det. Jag kan väl inte vara ovänlig mot folk! Men Karl vill jag inte heller göra ledSen... M Hennes fars röst lät nu höra sig utanför dörren; hon såg honom buga sig och korplimentera trenne unga berrar i jagtkläder. En dunkel rodnad färgade hennes panna. Var längtan eller förlägenhet orsaken dertill? Hon strök ännu en gång håret slätt med händerna