Aftonbladet – 11 november 1850, sida 1

Handelspolitiska betraktelser af Knut Bonde. (Forts. fr. J4 260.) Det är hos oss någonting så sällsynt, att inna statsekonomiska ämnen på något mera senomfördt sätt behandlade från praktisk affärssynpunkt, att redan denna omständighet utgör en tillräcklig förklaringsgrund till den uppmärksamhet som pressen egnat åt baron Bondes vackra försök i denna väg; och af samma skäl är det äfven som vi anse det vara skäl att ännu något uppehålla oss vid detsamma, dervid vi nu öfvergå till den sednare aflelningen, som angår handeln. Författaren har efter vår öfvertygelse förfarit ganska ändamålsenligt, då han begynt denna (delning med en definition på handelns egentga betydelse. Detta kan synas mången ett öfverflöcsverk. Hvem vet icke hvad handel och köpenskap vill säga, skall man vid första ögonblicket utropa. Så är det likväl icke. Det minsta barn begriper väl hvad det är att köpa och sälja, men om den rol!, handeln spelar såsom ett element i civilisationen, hör man ofta ett stort antal sväfva i okunnighet; ja, en delaf den sig så kallande socialistiska skolan bar gått så långt i förvridna begrepp härom, att de inbillat sig och sökt inpregla hos sin sekt, att allt hvad köpmannen vinner är ett rofferi eller ocker på de öfriga samhällsmedlemmarnas bekostnad och sålunda en förlust för det allmänna, emedan det icke omedelbart förökar värdet af produkterna, mena de. Också är det väb bekant, att i allmänhet le som kämpa för prohibitiva å!gärder och reaktion nästan i hvad riktning som helst, besagna såsom ett af sina förnämsta taktiska vapen att söka nedsätta handeln och de handande i opinionen hos öfriga samhällsklasser, ander åberopande af det utan tvifvel ganska vigtiga factum, att köpmannen i främsta rummet drifves af sitt eget intresse. Krämare, krämarintressen, krämarpolitik, äro skällsord, som man sålunda ständigt får höra begagnas rån det angifna hållet, och hvarvid på det hela cke är annat att invända, än att jordbrukaren och fabrikanten, ja till och med konstnärn och författaren söka draga största möjliga fördel ör sig af sitt yrke, likasom köpmannen. Att hafva ett klart begrepp om handelns rätta och stora betydelse är derföre, såsom ofvan nämndes, ganska vigtigt, för att undgå ensidigheter i lagstiftningen. Den definition der3, som förekommer i baroa Bondes arbete, är sanska riktig, måhända likväl nästan mera lärd in som behöfves. Det enklaste, kortaste och som enhvar kan begripa, är att handeln utgör en beståndsdel i arbetets fördelning. De som Sverge producera jern och trävaror mera än ör eget behof, önska gerna att få sälja sitt öfverskott och få åtskilliga produkter af andra nävingar i stället. Men de särskilda slagen af prolucenter veta icke hvart de skola skicka detta ilverskott, för att bli af dermed. Detta är ett oesvär som köpmannen åtager sig, antingen såsom kommissionär för och mellanlänk mellan le olika slagen af producenter, eller ock såsom nköpare af varorna för egen räkning hos den