Aftonbladet – 2 november 1850, sida 2

(ethnologiska) namn de grekiska skribenterne vid detta tillfälle ej uppgifva. Hyperboreer, utgör endast en lokalbenämning, utmärkande dem som bo ofvan nordanvinden. En sådan iokalbenämning kan tagas ganska allmänt; hvarföre man ock varit villrådig, om med Hyferboreer skulle förstås en östligare eller vestligare Nords invånare. I sig sjelf kan Hyperboreernamnet vidtaga för folk strax på andra sidan om de Thrakiska (Rifäiska, Hemus-) bersen och Alperna (de Rhbhätiska och Vindeliciska i allmänhe!), enär från dessa hböjdsträckningar nordan blåste för greker och latinare, och således för dem folken. ofvanför (norrom) samma berg genast voro shyperboreer. Anledning (hos Aristeus, Hekateus, Diodorus Sic. m. 1.) gifves likväl, att sökta dem längre bort, ehuru man visserligen ej behöfver gå så långt som till norra Siberien eller sjelfva Nordpolen, eller densamma närmaste länder, för att träffå dem. Nyare fornforskare (t. ex. K. Barth i Die altteutsche Religion IT. 8 46) hafva uppgifvit flere skäl ait söta Hyperboreerne i Europas nordligare trakter, kring Östersjön och dess adperiinentier (den Baltiska Norden), hvilket än mera stärkes genom uppgiften, att de tempeiskänker, som Hyperboreerne sände till Delos, hufvudsakligen bestodo i bernsten. Vigtigast är, att Apollo-kulten hos dem var inhemsk, och från dem kom till Grekland; ja, att sjelfva Boreas af gamle skriftställare förklaras hafva varit en Apollos prest (enligt andre: en myth, föreställande nordliga bergfolk, Boreader). Då nu Apollo, solgudens namn, utgör det i grekisk språtform uppträdande ordet. Bel eller Bal (Wal, Gal); så kan hela Hyperboreer sägnen vara ett ur grekisk källa. hemtadt intyg om Baldyrkans hem i Norden; och Hyperboreerne alltsåfutgöra ett Balfolk (Waler, Galer, d. ä. enligt latinska skrifsättet, efter Cesar, Galler). Ty, att folket sjelf ej hette. Hyperboreer, är dagsklart, likasom att detta. endast var en klimatisk benämning, relativ till greker och romare. Bidrag till bevisen, att Galliska nationer, Waletler Balfolk, i forntiden haft sitt hem i den Europeiska Norden och derifrån periodvis flere gånger utgått till det vestra och södra Europa, fianer man ock i Amåedee Thierrys Histoire des Gaulois, (3:dje edit. 1845); utom da mångfaldiga andre, på geologiska, geografiska, Iinguistiska och traditionella, i sjelfva Norden inhemska, dokumenter stödda intyg härom. Hr M. kommer äfven till något litet häraf, då ban talar om Kimbrerne, d:ras vandringar från Norden och krig med Romarve. Att Kimbrerne (jemte Belgerne, Armorikanerne, det Engelska Wales bebyggare, m. fl.) voro en utgrening af. Walfolken (l? second: rameau Gaulois, enligt Thierry); är allmänt. bekant. Hr M. berättar dessa Kimbrers vistelse i åtskilliga vestra delar af Skandioavisn, nämner dervarande minnesmärken efter dem, och har till och med, som vignett framför sitt 3:dje häfte, en Kimbrisk man i full. rustning. Ganska målande och mera utförligt än man eljest sett i.svenska skildringar från denna tid, berättas om Kimbrernas och Teutonernas möte med Romarne, och huru slutligen Italien från deras förfärligt hotande anfall räddades genom Marius, då han i de. tvenne veridsbekanta drabbningarne tillintetgjorde deras vildt anryckande härmassor, I en afdelosing, som har. till. öfverskrift Kimbrernas sista öde i Skandinavien, gör hr M. flere korobinationer emellan vyssnämnde folk och Gaelerne (G dhelerne) på Brittiska öarne, och Pikterne i Skottland. Hin bereder sig bärvid tillfälle att tala om det genom Ossians sånger kända besök, som Fiogal gjorde hos Starno i Lochlin, hvarmed otvifvelaktigt måste förstås något af Skandinaviens länder (efter somlige Norges vestkust; efter andre Viken, Bohuslinsskären, der, i enlighet med hr Holmbergs anvisning, öa Tjörn icke olämpligt sku!le kunna tagas för den hos Ossian förekommande ön Uhorno, eller Uthorno). Yr M. följer bär öfverallt det genom N. Arwids:ons öfversättning af Ossian hos oss införda nyare skrifsätJiet af namnen, så att man får läsa Oisian, Finjal och Ugisbneeda2, i stället för d2 hos Macpherson synliga O-sian, Fingal, Agandecea Jm. fl, som allmädheten mera känner. Han gör ock vid denna berättelse åtskilliga etymologiska förklaringar, såsom att Össiavs Lodin är Odin; och att gudomligheterna Carchar, Shumor och Crochtur möjligen äro de nordiske Kare, Uiler och Auka-tbor, m, m,; hyartill han kunde hafva Jagt, at. namnen Starno och Svaran (Ugishneedas bror) torde vara da skandinaviske nannen, Sten (Stain) och Sven (Svain), vid hvilkas uttalande ett gaeliskt r kan influtit i stället för det nordiska 7, en omvandling, i sig sjelf icke ovanlig, och hvilken dessutom så mycket mindre bör förvåna, som den till och med faktiskt änn förekommer i vissa svenska orter (!t. ex. Kumla och Wiby i Nerike), der iandtfolket utsäger i som r. Mångfaldiga minnesmärken tillkännvagifva, att med Kimbrerne eller Gaelerne befryndade andra Wealfolk (t. ex. Alferne) i forntilen periodvis bott ej allenast i Bobuslån (Alfheim), utan älven bögre upp.i Wermlasd och vid Svartelfven (se NPetersens arbete i fornnordiska geografien), och hvilken ännu med denna benämning flyter genom de delar af Nerike, hvartill Wiby 0. s. Vv. hör. För att nu lemna alt detta, må has Mo R LA 2 KAR aftår da Kinna