Aftonbladet – 2 november 1850, sida 2

mmm profvet på hans snille vi äunu ha sett. Jag tycker han kan må lika vil af att heta Gröndal som det der, hvilket jag då icke kan säga ut.s ;Kära Lovisa! Inte vet du örh jag hvad som brukas i stora veriden, och... Kaptenen hostade med en bister min och ämnade fortsätta, men afbröts af kässören, som med en ädel fördragsamhet åhört striden. Vi skola ej tvista om den sakenn, sade han med ett öfverlägset leende. Den skall tillräckligt tala för sig sjelf. Jag är säker på att min goda pastorska skall i morgon anse sig för den lyckligaste och ärorikaste bland mödrar. Men nu måste vi gå på soirten om vi ej skola komma för sent. Det blir kanske ändå svårt att få goda platser. Min Gud, låt oss genast gåls utropade kaptenen, uppspringande från soffan, och trädde båda armarne på en gång ned i skälskinnskappsäcken. . Jag skall bjelpa pastorskan med sjalen. Se så der ja! Nu äro vi då i ordningp, slöt kassören helt belåten och öppnade dörrn för sällskapet. Kapten Stare vandrade gatan framåt med denna högtidliga och uppmärksamma min och hållning, som man gerna vill tillägga ensligt boende personer då de komma ut ur sin lugna vrå och vänta på något stort och ovanligt i hvarje ögonblick. Han sneglade ibland förstulet på sin syster, men spanade fåfängt på hennes lugna ansigte efter samma tecken till oro, som han kände tumulta om inom sig sjelf. Han tyckte att det lig något vanvördligt i hennes sätt att beträda Stockholms gator, att hon klef väl djerft och öfvermodigt in i den granna förstugan till ett så stort och präktigt bus, och talade alldeles för högt och ogeneradt med den fina herrn, som tog emot kapporna. Med ett ord, kaptenen var halft ängslig för sin systers djerfva fasoner, och anade någon olycka deraf, (Forts. följerg