Aftonbladet – 2 november 1850, sida 2

på grunder, som fill en del kunna kallas förhistoriska, men icke destomindre bevisa sig bafva en stor giltighet. Dessa grunder äro monumentala, men icke såsom upptecknade i sagor elier ristade i stenar (de vanliga, blott litterära mönumenterna), utan funna genom undersökningar i jorden, dels såsom rent geologiska minnesmärken, bevittnande tillståndet och beskaffenheten af Nordens forntid före alla våra hittills bekanta historiska anteckningar, dels såsom grafvar, hvilkas innehåll — kranier, hela skeletter, redskap, vapen. husgeråd 0. SEN, — gilva intyg om de slag af folkstammar, hvilka bott i landet före de nuvarande. Alla, som vant sig att med urkunder, endast förstå de i bokstäfver affattade, bruka ock vanligen nedse på detta nya system för fornforskoingen såsom på en massa af lösa hypotheser, förtjenta af ett deremot svarande förakt. Betraktar man saken närmare, finner man dock snart, att, ehuru visserligen mycket må erkännas ligga på gissningarnes område äfven här, så fordrar en fördomsfri blick på historien emellertid det erkännandet, att — om alltid något hypoihetiskt ej kan undvikas i hithörande slag af undersökningar — sådana i sjeliva verket fullt ut lika mycket, om ej mera, ega rum inom omfånget af de litterära monumenteraa (sagorna, traditionerna, stenskrifterna 0. d.); och ait de intyg man erhåller om forzntiden geaom undersökningar af jordlager och grafvar, samt jemförandet af i Norden funna entika redskap och vapen med dylika i andra länder, måste, då de vetenskapligt uppfat!as, i en mängd fall leda till vida sskrare slutsattser. I svenska fornforskningen bar väl alltid ingått något af detta element, såsom man kan se både af inledaingarne till Dalins och Lagerbrings verk, Walerii och Bergmans afhandlingar, samt på sednare tider hos Sjöborg och fiera andra. Likväl bibeböllo alltid de litterära monumentersa en så afgörande vigt i forskningen, alt allt annat, om icke underkändes, dock snarare medtogs blott som bisak, än som någonting af betydenhet för bestämmandet af sjelfva åsigterna öfver Nordens forntid. Det var egentligen med prof. Nilssons arbete öfver våra Ur-invånare, som den geologiska och sepulchrala kritiken började intaga ett högre rum, och utöfva en mera af gjord infly:e!se på Nordisk forpforskning. Worsaaes och några andre danske archaelogers illustra arbeten i samma väg röjde ailt mera banan för det nya systemet. Hr Mellin bar, såsom man på flere ställen märker, tillgodogjort flere resultater häraf, och de;igenora satt sig i tillfälle att gifva ett uppslag åt Sveriges (och grannländernas) historis, som man förut hvarken sett i Geijers och Strinnholms, eller i våra äldre svenska historiografers skildringar öfver vår urtid. Pen ugångspunkt, br M. på sådant sätt bemäktigat sig, framträder redan i häftena 1 och 2, der det först, under de tre rubrikerna pi begynnelsen, sekundära och tertiära perioder nan, talas om sjelfva jordbildniogen och öfvergångsformationerna derinom, samt sedermera handlas om vegetationens historia, och slutligen om Skandinaviens äldsta befolkning. Man återfinner här de. från Nilssons, Eschrichts och A. I Retzii systemer för menniskoracerna bekanta lurtyperna för kranier (Brachycephaliska och Dotichocepha!iska); likasom litet längre fram de li Nilssons arbete om Ur invånarne befiatliga afteckningar, hvarpå man ser de fordna Gånglgrifterna eller Halikorsgrafvarne, som upptäck tes på Axvalla i Westergötland, och hvilka 11803 raserades, då denna plats planerades till lexercisfält. Dessa grafvar, jemte flera andra dermed till form och innehåll beslögtade, beI visa sig hafva tillhört ewt annat folkslag, än det nu i Ekandinavien herrskande, och äldre än Idei. Efier dessa ur invånare komma bos hr IM. Kimbrerne till tale, och slutligen Göterne D:sses ursprung belysas kortlig2n, hkasom deras första bosättning i vår nord. Nu, i 3:dje häftet, är det som det mera så till sigandes litterärt monumentala göres till fö Iremål för berättelsen. Efter romerska och gre kiska auktorer meddelas de södra folkens äldista föreställningar om vår nordn. 1 synnerhet påpekas den urgamla grekiska traditionen om de s. k. oHyperboreerne, hos hvilke, entigt Herodotos, Strabo och flere af de trovärI digaste helleniske historieskrifvare, geografer och mytbosofer, Apollo-kulten var inhemsk och ursprunglig. Hos hr M förekommer pissagen härom (sid. 52) endast i förbigående och helt kort. Han nämner ursägnen om, jatt i Hyperboreernes land Latona framföd: JApollo och Artemis (Diana); att dessa begge Igudabarn kommo till ön Delos i grekiska , archipelagen, der en helgedom för denra kult linstiftades, och att Hyperboreerne i långliga tider ditskickade årliga sindebud med tempelgåfvor. Den djupa historiska vink i allmän het, som lemnas gerom den grekiska traditio nen om Hyperboreerna, har br M. icke vidrört; och har, som det synes, ej heller känt den, åtminstone icke tagit den i nog begrundande. Den förtjenade emeilertuid sitt eget kapitel, och , hvilket just i och för Skandinaviens för-göti, ska invånare skulle hafva varit af stor vigt. Uyperboreer-sägren har aldrig inom omfånget af den grekiska fornforskningen varit bestridd; Imen den har der ansetts för en sak mera på sidan, och det med skäl, så till vida som denna RA FAP oo FR