Aftonbladet – 2 november 1850, sida 2

ARR — — — 7 dessa expositioner till och med framblixtrar hans outtröttliga, mångsidiga snille. Han skrilver romaner, han skrifver kritiker i tidniagarna — ja! han gifver till och med ut en tidning. Han är outtömlig; ban räcker till öfverallt. mÖfverallt framsväfvar Hans Jysande soch brusandefende och har blifvit en hänförande stereotyp i Stockholms etheriska verldo, — för att låna bans eget förträffliga uttryck. Åb, fina vänner, ban år mycket storl slöt den isspirerade kassörn med en viss stolthet. Så stör, att han ej har tid med sin mor och morbror kanske, inföll pastorskan med godmodig ironi, Min bästa fru Gröndal! började kassören i en hög predikarton; man får ej döma Ch:rles efter samma måttstock som raan dömer vanliga menniskor, Den som försynen utsett att lefva för det allmänna och för efterveriden, den har intet småaktigt närvarande, för den försvinner allt enskildt.s Ja J2, kära Lovisa,, sade kaptenen öfverbevisad; det är nog sannt allt det der; men — här vände han sig åter till kassören — hvar skola vi få fatt på Kalle? ty det är derför vi rest bit — Jon, svarade kassören med ett belåtet leende; jag har tagit mig friheten att bereda er en angenäm Öfverraskning i det jag bärmed öfverlemnar inträdeskort till en soir i de la Croix salong, som gifves denna afton. Cbarles håller der ett föredrag, det vill säga ett blixtrande tal, hvilket synes af detta program i tidningarne., Kassören drog fram ett Dagblad ur sin ficka och ett par rosenröda biljetter med åtskilliga oförklarliga emblemer i hörnen. Nej, får jag sel utropade kaptenen, på hvars -ansigte den högsta förvåning och nyfikenhet uppenbarade sig. Föredrag över Pcösicn, ef herr Charles Gränthal, läste han, följande anvisningen af kassörens finger. Nej,