Aftonbladet – 26 september 1850, sida 2

När mamsellen sjelf kommer hem äro de nämda herrarne i lufvenpå hvarandra, så att en polisgevaldiger måste skilja dem åt. Derpå instorma några fliniga studenter i rummet och uppmana mamsellen att hålla en litenföreläsning för dem. Hon börjar. Studenterna skratta. Hon afbryter med tillkännagifvande att hon för tillfället icke är riktigt ,deponerad. Studenterna skratta återigen. — Hermafroditen-idealet, som hade krupit ner i en koffert när han misströstade om att i längden kunna reda sig med den emanciperade damens många besökande, framhafves slutligen. Ny förlustelse för studenterna. Publiken har blott obetydligt deltagit i studenternas nöje. Vi tänka visst icke göra oss till mamsell Sagers riddare; hon torde nog sjelf framkomma med någon egendomlig varning i poesiens miniatyr, att icke framställa henne för en allmänhet så der naken — så bloitad på alla poetiska draperier. Vi vilja blott anmärka, att likasom det i vansinnet 7 och för sig sjelj icke ligger någonting tragiskt, ligger det ej heller i fjolligheten i och för sig någonting komiskt eller ens fars-artadt. Och hvad skola vi säga om den der vedervärdiga Upsala-figuren, hermafroditen? Tinto mara, ljufva, poetiska skapels, göm dig för denna sminkade, nigande otäcking med stark skäggbotten, denna osmakliga androgyn, som binder skorna med korsband och usurperar bruket af byxor!