Aftonbladet – 26 september 1850, sida 2

Teater. Skådespelet Valentine gafs i går för andra gången på kongl teatern. Vid första representationen hade stycket blifvit föremål för stridiga opinionsyttringar. Bifallet segrade dock till slut, säges det; hr Dahlqvist och fru Almlöf, som innehafva hufvudrollerna, iaropades. Gårdagspubliken, mindre kritiskt stämd, höll sig vid jemt och godt lynne under både utoch invecklingen af stycket, applåderade leende några allvarsamma scener och ropade in fru Almlöf under en mellanakt, hvarvid äfven tilldrog sig att en lagerkrans blef inkastad på scenen. Ifrågavarande stycke inlemnades till kongl. teatern under förra säsongen. Det var en tid för fashionable news! Man skulle måhända då, mera än nu kan blifva fallet, ha intresserat sig för dessa hoffest-arrangemanger, som till så väsentlig del ingå i förevarande styckes plan, dessa pikanta tilldragelser inom la haute volce, som utgöra ornamenterna på denna ,bizarran byggnad af en verldserfarenhet, hemtad ur Pariser-mysterierna och den gamla novellen om älskaren som lät spöa sig som inbrottstjuf, för att icke kompromettera sin ädla älskarinna, hos hvilken man en natt hade öfverraskat honom. I Valentine förekomma onekligen åtskilliga vackra saker; men som stycket råkar att i viss mån tillhöra den af Voltaire och en an nan nästän ändu mera betydande auktoritet — allmänhetens tycke — utdömda genren, pi vet, torde det icke kunna påräkna någon lång framtid på vår scen. Och som man vid Kongl. teatern håller före att intresset af en pjes lider af en utförligare redogörelse, vilja vi icke minska detta intresse för den ifrågavarande genom att för ögonblicket vidare uppehålla oss vid densamma. . Endast det må tilläggas, att för den som ej förut haft tillfälle att göra herr Dahlqvists och fru Almlöfs bekantskap är tillfället ingalunda att förkasta. M:lle Jacobsson har, som prinsessa betraktad, en temligen obetydlig roll; och fursten, herr Sundberg, är ej heller särdeles märkvärdig. Efterpjesen En Fredag, om hvilken vi förut nämt ett ord, förtjenar ett till. Det gör en godt att se en sådan karakter, som den hederlige, godsinte och välvillige Bonami-Jolins. Hans älskvärdhet är icke utan inilytande på bans omgifning; och man skall vara en bra förhärdad kritikus, för att icke finna behag i hans anspråkslösa men småtrefliga bekantskap. Här uppvexa svenska originaler som svampar; ett och annat af dem har äfven den likheten med dessa, att blott dåga till nödbröd. Ett sådant stycke är Mamsell Bager eller Den emanciperades seger, som i dessa dagar förekommit på Djurgårdsteatern. Händelsen tilldrager sig i Stockholm hos marcsell Bager (eller Sager). Efter en poetisk utflygt i den emanciperades kända manår får mamsellen ett besök af en person, hvilken hon antar vara sitt ideal; det är en hermafroditisk personlighet från Upsala, som bär presenterar sig i egenskap af källarmästare under namnet Filour. Alltid fri och ogenerad öfverhopar mamsellen sitt ideal med ömhetsbetygelser; den stackars karlen (?) är derunder helt förlägen men söker bemanna sig för att vinna mamsellens bifa!l till det förslag han gör henne att följa med honom till Upsala och der hålla föreläsningar öfver qvinnans emancipation. För damerna? frågade mamsellen. Nej, för studenterna. Mamsell Bager är icke obenägen att följa sitt ideal; hon skall bara uträtta några småärenden först. Under hennes frånvaro infinna sig några andra besökande — en källarmästare Dogg, en friherre Fjerdingstolpe, en polisbetjent vid namn Bastholm, De taga den tvetydiga Upsaläpersonagen för mamsell Bager; den ene vill engagera benne för sin källare i Götheborg, den andre vill fara till Californien med henne, den tredje frågar efter hennes pass...