Aftonbladet – 29 augusti 1850, sida 3

adressen, föll det mig nu in att underrätta monseigneur derom., Ah, riktigt, jag förlorade ett bref,, sade Louvois, ifrigt tagande kuvertet. Kände ni kanhända mannen, som upptog brefvet? Det är för mig af mycken vigt., Jag känner honom blott till utseendet, men icke till namnet, svarade Bernard. Huru var hans yttre, hans drägt? — man kunde kanhända genom polisen ...n Han hade svari hår, mörk rock, och såg ut att vara emellan fyratio och femtio år. Personer med svart bår och mörk rock finnas flera tusende i Paris,, sade Louvois. Men mannen miste bo i mitt grannskap, ty jag möter honom ofta, sade Bernard vårdslöst. I sanning, hr Berrard. Brefvet, som innehöll statsangelägenheter, får icke finnas i en främmandes hand. Jag skall göra mig all möda för att återskaffa det, sade Bernard dröjande. Ni gör mig dermed oändligt förbunden. Kunde jag på något sätt vara er nyttig . Genom förläningen af generalförpaktningen skulle jag förpligtas till största tacksamhet, inföll Bernard. Det låter sig icke göra, mon cher; det är numera omöjligt, sade Louvois betänksam. För monseigneur är ju allting möjligt, sade den unge mannen lifligt. Jag skulle, med visshet om platsen, göra allt för att visa min tacksamhet och i förevarande fall icke hvila förr än brefvet åter vore i edra händer., Ni tror alltså att ni kan erhålla det, sade ministern, skarpt fixerande den unge mannen. Jag tviflar icke deromp, sade Bernard, med antagande af en så obesvärad min som möjligt. Mannen känner jag igen; jag förmodar att jag måste möta honom än en gång, och sker det, så skall jag veta att af honom erhålla brefvet. Men om han icke vill anförtro er det?