Aftonbladet – 29 augusti 1850, sida 3

(Införes på :begäran.) Tankar vid öfverfältlläkaren, professor M. WiIESLANDERS graf d. 29 Juni 1850. Bred ut din rosenglans, du sommarsol, Och måla allt i.guld och purpurlågor Väck lifvet opp vid nordens frusna pol Och lös ur vintrens tvång de ystra vågor, Låt lärkor sjunga lifvets glada fröjd Och rosor dofta ljuft i dal, på höjd, Bjud menskan glömma lifvets sorg och plågor. Ett mägtar du dock ej: med allt ditt guld Du ej förgylla kan den svarta skriften, Som outplånlig står, ett sorgligt mull, På all vår herrlighet i tidens skiften; En kylig fägt du ej kan värma upp, Förgängelsens; som till vårt hbjertas djup Sig stundom smyger, kommande ur griften. O jag mins ett tjäll, det stod så skönt och gladt Bland rosor doft i dunkelgröna lunder, Emellan bölja blå och skogars natt, Emellan dalens frid och bergens under, I fjerran vågor aftonrodnan log, Och näktergalars ömma klagan dog Med stilla vindars sus i qvällens stunder. Derinne :egarn satt med lockar grå, En gammal vis, med friden i sitt hjerta; At! lifvet mätt, han endast tänkte på At göra godt och mildra likars smärta; ik qvällens sol, som än vid vesterns rand t jorden tömmer mildt hvar stråles brand, Förr än den slocknar ut vid nattens hjerta. Väl står det tjället lika fagert än Och sommarn åter bredt sin pragt deröfver; Men ack derinne käns det ej igen; Ty egarn saknas, honom grafven söfver, Och sorgen står i svarta lockars havt Der förr i älskad krets den gamle satt, Hans plats är tom, blott minnet ler deröfver. Så flyr vår glädje lik en vårvinds dans, Dess smil är falskhet, sorgen blott är trogen, Och hoppets säd, som lofvar skördars glans, Den blef ännu i tiden aldrig mogen; Hvad ädlast jorden burit läggs i graf Och dygdens sorger, räds att gå i qvaf, Hvar gång den fella ser ea kämpe trogen. Men tyst min klagan! se ett bättre hopp Från himlen sänker sig på hvita vingar,