Aftonbladet – 29 augusti 1850, sida 3

land som mottagit honom. Drottningens gemål skulle nemligen sjelf i hemlighet varit med om svenska kusternas förhärjande af ryssarne, åtminstone såsom generalissimus icke vidtagit eller låt t vidtaga några kraftiga mått, och steg till motstånd, så att sjelfva Norrköpings uppbrännande, till följd af de lama rustningar Urbanowitz der företog, skulle varit prinsens skuld För att sätta den dåvarande regeringen i misskredit och derigenom bana vägen för sig till kronan, skulle Fredrik på detta grymma och hemska sätt hafva spelat under täcke med Sveriges arffiender. Ehuru detta synes föga ötfverensstämma med Fredri.s godmodiga lynne, så:om man i öfrigt känner det, kan dock ej nekas, att spår finnas i historien, som göra en sådan tydning möjlig. Visst är, att den fallit br C. synnerligen i smaken; och med sin stora skicklighet för halft språk, vinkars framkastande och byggande af insinuationer, hvaraf läsarea lätt kan göra utläggningen, har han härmedelst bildat en episod, som måste kallas ganska appetissant för hvarje ovän af det dynastiska elementet i staten. Häftet skildrar iöfrigt Ulrika Eleonoras ställning som drottning allt mer bekymmersam, och man får läsa hennes skrifvelser till de på nytt samlade ständerne, hvari hon först tillkännager sin önskan att vekomma sin gemål till medregent, men. då detta icke vinner anklang, åt honom öfverlemna thronen som konurg, med vilkor blott, att, om han före henne afginge med döden, hon då skulle hafva rätt att återtaga regeringen. Datta förslag gick igenom bufvudsakligen emedan det understöddes af f. d. kanslipresidenten grefve Arv. Horn, hvilken nu var landtmarskalk. Denna del af Huset Tessin, slutar med en af rikssådet C. G. Tessin sjelf uppsatt kort karaktesistik öfver drottningen; och hvilken förtjenar reproduceras. Den lyder:, Drottning Ulrica Eleonora tillbragte sin lefnad med att läsa böcker utan urval, att på måfå afskrifva styckena ur dem och att på böckernas första sidor anteckna, hvarifrån ce kommit, stället som de tillhörde, datum då de erhöllos och ända till dagen i v ckap, om det var en måndeg, en tisdag, etc. Den öfriga tiden dränkte bon i tårar, tillika med fröken Dub n, öfver sin gemåls otroheter. Emedlertid hade hon bragt det derbän, att hon blef både älskad och fr aktad, alldenstund våra konungars blod rann ihennes ådror och hennes Pfalz Zweibröckiska hufvud aldrig förlät. Dessutom fjesade hon svartrockarna, och begärde deras predikningar skriftligen. Hon såg fta hos sig gamla prestfruar och borgarhustrur. När dessa goda gummor återkommo till sina hemvist eller socknar, upphöjde de till skyarna för sina grannqvinnor drottningens öfverlägsna vett, emedan hon kunnat underhålla samtal med dem: hennes rättvisa, emedan hon föredrog dem för fruntimmer af rang: och hennes godhet, emedan kon befallte fröken Diben, att undfäågna dem med konfekt i sin kammare. — För öfrigt måste maa nämna: att hon älskade ordaing, utan att någonsin ha kunnat åstadkomma den: att hon träget infann sig i senaten, utan att göra någonting der: att hon tillbad sin gemål, utan att någonsin vara älskad af honom: och att hon dödligt hatade Holsteinska huset, utan att någonsin säga hvarföre; men i sjelfva verket, eme dan hennes systerson, regerande hertigen af Schleswig, vid ett festligt tåg gjorde anspråk på försteget för a: fprinsen. Sina böner kunde bon fullkomligt; läste dem med brinnande andakt; var välgörande mot fattiga; och förskönade sina slott, fastän smaklöst. Hennes tal voro mindre än fattliga. för hbela verlden. Af vördnad hviskade man hvarandra i örat: att hon var en god prinsessa och ett litet snille: Jag kommer alltid att minnas den fråga hon gjorde min salige fader: om skillnaden mellan en oxe och en tjur ?