Aftonbladet – 17 augusti 1850, sida 2

Än Oiwar Odd då? Än Olle Fryxell då? Än Herrman Sätherberg då? Alltid samma frågor och alitid samma svar... Studenten anmärkte ru att jag var ofantligt mild i mina omdömen, någo, som han icke kunnat tro mig om (bm! hm!) Jag svarade honom att hvarje skald bör bedömas efter det bästa han skrifvit, och att det icke fanns rågön af dem, som han behag. t uppräkns, hvilken icke författat åtminstone ett ciler annat ypperligt stycke. Men Tegner då? Hvad säger då löjtranten om Tegnår ? Behöfver jag vil säga det? utbrast jag, bult förtretad. Känner löjtnanten Tegrår personligen ? Nej, beklaglig. .. Kors, i Guds namn! Der går banl ropade studenten, fattade mig i armen och prkade på en svartklädd men i skor och hvita strumpor, som med maita, ojemna steg framkom i en al: vid sidan af den ädie, oförgitlige menniskovännen, apothetlaren Cavallin. Alit ifrån min barndom h de det utgjort en af mira käraste Önskningar att någongång få skåda denne verldskunnige skald, hvars skrifter varit min tidigas:e förtjusning — men ända hitintills förgäfves. Nu, nu såg jag honom ändtligen, men Jutznde, men svag. Ena blixt, som kommit inifrån, hade året förut Jiksow splittrat .den fordom så kraftiga stammen; men det var i alla fall Tegnr, och med en lika oemotståndlig som lätt förlåtig nyfikenhet, skyndade jag efter honom, just som han in trädde i paviljongen, der vattuet serverades,