Aftonbladet – 5 augusti 1850, sida 3

gen kunna bestridas. or MV (Insåndt.) Bricolisterna i Wisby, . af ÅA. ANDREE. År 1850 den 6 Juli kl. 6 e. m. satt jag i min bostad i Wisby, belägen beilt nära Sankt Niklas ruin, för att efter dagens praktiska värf njuta min aftonro. Med utsigt mellan lummiga valnötskronor öfver det uppfriskande, herrligt skimrande hafvet, bade jag intagit min älsklingsplats vid mitt öppna fönster i en beqväm länstol, klädd i nattrock och tofflor och ett färskt Aftonbiad i handen. Jag hade nyss börjat läsa en artikel af en högst estetisk och moralisk betydelse, nemligen förteckningen på de i anledning af det furstliga. bröllopet utnämnde riddarne. Jag låste ganska långsamt. Det har sitt behag att få sväfva mellan väntan och hopp. Så fort en provincialläkare kom i raden gick det en klick igenom mig; jag förde handen öfver bladet långsamt före orden, för att liksom på förband få veta om första bokstafven möiligen vore eit 4. Väl måste jag för mig sjelf i tysthet bekänna, att jag saknar alla ezenuskaper och förtjenster som kunna berättiga till en dylik utmärkelse; men det är ju menskligt, ja gudomligt, att låta nåd gå för rätt! Dock gick det här med min fantasi som med Ingeborgs väntan i Frithio:s saga, med hvarje förbigående stjerna försvann en förhoppning. När artikeln började iida mot slut, ville jag för några ögonblick bortlägga bladet; jag behöfde audas ut. Det återstod ännu en möjlighet att det gamla ordspråket, del bästa kommer sis, kunde besannas. I detsamma nådde en klangfull basunstöt mitt öra. Aha, tänkte jag, domsbasunen! Nåväl, vi halva länge lefvat på verldens sista tid. Läsaren bör veta att jag till mitt yrke tillhör den praktiska läkarekåren, som enligt naturens ordning dagligen bar döden under ögonen. Med den man dagligen ser blir man lätt förtrogen. Jag får dock uppriktigt bekänna, att skiljsmässan från jorden just nu förekom mig ganska olämplig. Jag kände mig så väl här. Hvem vet, om blott några ögonblicks ytterligare lifstid blefve mig beskärd, och jag finge lä a riddareförteckningen till slut, om icke min högsta jordiska önskan kunnat blifva upptylld och den sällsynta äran. blifvit mig beskärd, att med en stjerna på rocken få inträda i stjernesalen inför Abrabam, Isak och Jacob! När jag så satt i en stum häpnad, värtande att Wisby mårgbesjungna murar, liksom Jerichos, skulle vid nästa basunstöt störta tillsamman, närmade sig småningom en glad och frisk barmonimusik, och snart tågade förbi mitt fönster, par om par, prester och proselyter om hvartanneat, en skara, den ingen räkna kunde, af med ordensband ståtligt och brokigt utstyrda riddersmän, under klingande spel och flygande fanor. Det går med underverk som med olyckor, de komma sällan ensamma. En dylik uppenbarelse här på en aflägsen, stilla och obemärkt ö midt i hafvetl Den viida jagtens drömbiider i Friskytten stodo för mig hfslefvande. Deras röda band kommo mig fo rst att tänka på den röda repubiikens ordenshärolder, och jag såg den ju anföras al en pr.stent, men de buro gradtecken cch mången var bufvudet högre än de öfriga; de voro således inga republikaner. Derefier föll mig den inre missionen i sinnet. Måhända en skara läsareprester, för att omvända hedningar på öarna — i Östersjön. Att de hade något prest:rligt syfte syntes mig så mycket troligare, som de ställde kosan direkte vill en af våra öde kyrkor, Sankt Niklas ruin. Eller kanske var alltsammans blott ett upptåg, et gyckel, ett narrspel. Dessa riddare, guvernörer och kommendörer med sina fantastiska och bizarra ordensprydnader, vilja de framlägga en sarkastisk tablåvivang af humoristbbk betydelse öfver våra samhällsdårskaper, våra privilegierade barnsligheter, våra dockprydnader för grånade män, öfver våra glädje-, sorgoch ordensfester, som i familjen, i kapillet, i riksförsamlingen förgifta hbjerna och mage gerom dryckenskap, fråsseri och nyrnbergerprål? Eiler var det ett katolskt karnavalståg? Men huru förklara detta i vårt beskedliga Wisby, som i likbet med den mest ortodoxa stad i kristenheten, hittils med exem