Aftonbladet – 19 april 1850, sida 2

och verkligen finnas. Man förenar sig också om den tankan, att minoriteten bör utöfva ett visst inflytande på majoriteten, såsom varande dennas föresyn i många stycken; att denna minoritet bör öfverträffa i bildning, förelysa med exempel af medborgerlig dygd och i allmänhet vara den källa, ur hvilken civilisationen nedflödar till samhällets dalar. Men, då man tyckes vara ense i så hufvudsakligt fall, hvarom kan då återstå att tvista? Jo, tvisten gäller om hvar inom samhället man må anse denna minoritet finnas, af hvilka personer den utgöres eller, bestämdare sagdt, konstitu ras, ty dess tillvaro, framför allt dess inflytande, beror af ett erkännande i den allmänna opinionen. I despotiska stater finnas, såsom vi redan antydt, icke dessa båda motsatser, ty der gäller monarken allt, och den stat, hvars öfverhufvud han är, äger med republiken, tänkt i sin renbet, den ironiska likhet, att utom despoten finnes endast folket, i afseende på politiska rättigheter homogent uppifrån ända igenom. Vi känna rätt väl, att en despot mycket beror af några få högättade familjer inom landet, hvilkas intressen oc2 önskningar han icke gerna länge trotsar utan att äfventyra krona och lif; men då bruket att tillfredsställa, att smeka dessa familjer icke härrör af något afseende på lag och stadga, utan på klokhet och försigtighet, tro vi oss icke hafva haft orätt i hvad nyss är påstådt. Det är således företrädesvis endast inom den konstilutionelia monarkien, som dessa politiska motsättningar förekomma. Det är der man finner tvisten om motsatsernas begrepp och hvarderas relativa betydelse så liflig. De ul:ra-konservativa erkänna ej egentligen någon majoritet, och deras minoruet är ingen annan än de få, som genom häfd och lag innehafva sina politiska hedersplatser inom samhället. Med dessa hafva vi ingenting otaladt: deras läror äro allaredan föråldrade och derigenom oskadiiga, de skapa inga proselyter, de kunna anses språka endast sins emellan, uppbygga hvarandra oeh förstärka hvarandra i tron. Hvad dessa beträffar, är det för de liberala på en gång det mest begqväma och det klokaste, att låta dem få vara, för att på ett stilla och, så vidt de sjelfva vilja, obemärkt sätt hemfalla åt förgängelsen och glömskan. Det är med de så kallade grå, som vi hafva att uppgöra saken. Dessa grå anse sig för de sannt liberala, nämna oss öfrige för ultra-liberala, ehuru vi hvarken äro kommunister eller socialister och ingenting annat påyrka än ett samhällsskick, som befordrar utvecklingen af den derokrati, på hvilken tidsandan förnuftsenligt oeh oemaotståndligt hänvisar, samt ett förverkligande af hvad de grå sjelfve fordra i sina allmänna satser, hvilkas konseqvenser de frukta. Med dessa grå är det nödigt att samtala, att bringa innehållet af deras lära och dess följder till allmänhetens kännedom, emedan de ställa sig midt i samhället såsom ett förmedlingsparti, atan partisinne, och verkligen af mången anses behörigen hafva öfvertagit sin medilareroll. Men innan vi gå vidare, är det nödigt påminna de läsare, hvilka med större intresse och minne följa företeelserna inom tidningslitteraturen, att Aftonbladet i September (28 29 förra året hade en artikel med titel: Kan det finnas en lika stark öfvertygelse hos alla politiska partier ? Denna artikel, såsom vi erforo, väckte uppmärksamhet och missbelåtenhet på ett visst håll, och en insämdare, gjorde i Aftonposten ett ganska lifligt anfall på artikeln med något som han sjelf kallade en populär analys,. Insändaren gjorde oss stränga beskyllningar, sade sig i vår wppsats finna förvexlingar och inkonseqvenser samt motsägelser, förklarade alltsammans för ,verba vocesque pretereaque nihil och, efter denna. artighet, uppmanade han oss till närmare förklaring af vår mening med det sagda. Denna förklaring uraktläto vi emellertid, dels derföre, alt insändarens kritik syntes oss nog kraftig för arr åstadkomma dea bevisning, att våra satser icke hängde tillsammans, eller för att för allmänheten bortirassta vår artikels innehåll oeh syfte, dels derföre, att den liflighet Imed hvilken insändaren drog i härnvad, mera vittnade om rädsla och förargelse öfver art I kelns tendens än om kränkt sanpingskärle Isamt att den begreppssvaghet, sora hindrade vinsändaren alt finna sammanbanget i vår be traktelse, var mera affekterad än verklig, hvilket vi kunde sluta af åtskilliga rätt pigga, eburt något sofistiska resonnemanger. Men som be Itraktelsen öfver politisk öfvertygelse nära sam menbänger med begreppen om majoritet och Iyminoritetn, hafva vi, för vårt närvarande mål skäl att erinra oss åtskilligt af den der förr: artikeln, och deri vidrörda satser, som. väl för tjena att närmare begrundas, och hvilka, oak Itadt all paradoxi, för bvilkea insändaren, be hagat beskylla dem, vid närmare gransknin torde befinnas i grunden sanna. I betraktelsen öfver den politiska öfvertygel -Isen yttrades: vid omröstning mom samhälle 1) måste allas öfvertygelse gälla lika: hvar oc len röstar såsom person: personligheten är för i nuftet, som är detsamma bos ala. : nd eInsändaren,, som icke förstått detta, elie åtminstone låtsat sig icke förstå det, bar deröfve -) visat sig synnerligen allarmerad. Först tillåte a oo ee m Ane nt Mam