Aftonbladet – 19 april 1850, sida 2

Ra HL De olika grupperna upplöste sig och derefter lyckades det den unge man, hvilkens äfventyr vi nyligen skildrat, att komma i den sköna grefvinnans grannskap. Jag skattar mig lycklig att kunna få en om än aldrig så flygtig afskedshelsning af eder, en solstråle före den lysande stjernans nedgång. En poetisk legationssekreterarer, sade grefvinnan med skämtande hån, en diplomat som talar versl, Ni framtrollar blommor i sjelfva öknen och skepar hvar och en som ser eder till poet. ;Poeter äro sällan sanningens vänner. Man kan aldrig tro deras ord.n ,Och dock älskar ni poeter ? De sanna, men inga tillfällighetspoeter. Till exempel? Byron; se det är den genius, som hänrycker mig. Hon är mitt bjertas mar, min sjils skald. Han var en skald, emedan han hade varit en men. Men hans passioner, hans hån mot samhällei!? Jag förlåter passionen, då den bir prägeln af kraft. Man måste vara en halfgud för alt behaga eder. E-dast menniska. Sidana finnas tyvärr få. Hela af tonen har j;g förgäfves sökt derefter. vÄn den der frun då, sem ni så andäktigt afhör!: til hvilken hlass al väsenden räknar ni en så sällsam va relset, Ilon är till bälften tomte, till hällten elfvar, sad grefvinnan leende i det bon faltade sin faders arm, hvil ken i detsamma kom fram. Vördnadsfullt bugade sig den unge kavaljeren till af sked och följde det bortgående paret med sin blick. Hans själs tanke var: Denna herrliga dqvinna mist blifva din, din för alltid. Den arma Marie hade försvunnit ur hans själ, som va helt och hållet uppfylid af den sköna, stolta grefvinnan bild. Efter verkstäld hsndkyssning såsom afsked al si tant, ministerns gemål, var han en af de siste som lem ade salongen, cch begaf sig derefter till sina rum, der ba ostörd Lunde få tänka på den sköna grelyianen. — AA