huru kan då ,insändaren förut snacka helt annat, med en så lösläppad språksamhet, och märker icke, att vi endast vidrört ett förbållande, som är gilfvet, kändt och godkändt? Vår oförmåga att rätt uppbära vår närvarande politiska minoritet, och den billiga aktning, vi vise pluraliteten, har gått insändaren synnerligen till hjertat. I ett slags episod, vackert skrifven och i afsigt att en gång för alla göra slut på pluralitetens anseende, talar vår antagonist om Kossuth och Magyarerne, och kommer in på en sats, den vi i vår uppsats icke vidrört och således icke kunnat hvarken gilla eller ogil!a, nemligen huru liten pluraliteten är mot en stor mans kraftn. Och efter en liten afhandling om förhållandet mellan pluraliteten och den store mannen, utropar insändaren liksom för att vederlägga något vårt påstående, som vore oriktigt: och ändå säger Aftonbladet att de flesta rösterna vid en votering om samhällsfrågor uttrycka statens förnuft och vilja, så vidt som förståndsutvecklingen och bildningen fortgått till den befintliga tidsperioden. Hvad har väl ,insändaren här egentligen velat säga? Uitryckte, efter hans mening, Kossuth ungerska statens förnuft genom sina propositioner å riksdagen blott och bart derigenom, att han gjorde dem? eller uttrycktes detta folkförnuft först då, när riksdagsmajoriteten instämde i hans mening? Vi skulle tro det sednare. Vann Kossuth riksdagsmajoriteter genom att slumpvis framkasta ett nyckfullt snilles glänsande hugskott, eller genom att, med djup insigt af nationens tänkesätt, kraft och behof, anslå dess hjertas strängar, tillrycka sig dess sympatu? Vi skulle tro det sednare. Blef Kossuth stor blott och bart genom sig sjelf, eller behöfde han dertill det storsinta ungerska folkets medverkan? Ar det sannolikt att Kossuth, lika visst som nu, skulle hafva förevigat sitt minne, om han stått i spetsen för t. ex. ryssar eller chineser? Sannolikt icke.