Aftonbladet – 10 april 1850, sida 2

rells ägg och deraf framkläcker någonting som kan blifva ,hvilande — för alltid. -Den insända artikeln lyder så: Det var en gång i Frankrike en gammal advokat, som ej tålde andra meningar, än sina egna, som blef rasande på vederpart och domare, om han förlorade en sak, som skref mycket och alltid i en ton af den sjelfkäraste öfverlägsenhet och som slutligen blåste upp, sig till den grad, att han antog såsom valspråk på sina arbeten: Nemini cedo, et a nemine doceri possump. Månne icke detta valspråk kunnat passa till motto på rikets ständers justitieombudsmans nyligen utkomna berättelse, de rebus omnibus et nonnullis oliis? Och månne icke detta torde förtjena att hafvas i minne vid den — eller dem? — han framdeles kan hafva att afgifva? Dessa enfaldiga frågor göras af någon, som med förundran, men ej med beundran, läst hr justitieombudsmannens produkter, som i synnerhet förvånat sig öfver att se folkets målsman förorda inskränkningar i tryckfriheten — skyddsmakten för all annan fribet, och som har svårt för att smälta den af hr justitieombudsmannen föreslagna nya lag, hvilken, i likhet med hvad i Frankrike först under Trestaurationstiden (1822) blifvit stadgadt, skulle göra en författare skyldig, att i dubbelt mått bekosta vederläggningen af hvad han sjelf skrifvit: en lag, hvarigenom en periodisk press, med så ringa omfång och så klena krafter som den svenska, snart skulle, genom den odrägligaste polemik, förlora hvad den för närvarande kan äga af läsbart värde och slutligen helt och hållet fördränkas i vederläggningarnes syndaflad.,