Aftonbladet – 10 april 1850, sida 2

Vi togo efter inbjudningen plats, och efter att hafva sagt våra namn, ledde Ludvig samtalet på händelserna vid Esromsjön, hvarvid han frågade Catharina: Hur gick det med er stackars olyckl.ga vän! Huru fann hon sig i sitt öde ? Rätt godt — der sitter honl! svarade hon leende, i det hon pekade på grosshandlarens fästmö. Ludvig studsade och sade något förlägen: Det var en förfärlig olycka, men — — Inte så förfärlig heller, inföll grosshandlaren, ty den drunknade kom till lif igen, och det var ingen annan än jag sjelf.s Åh, Gud vare lofl utropade Ludvig, gladt öfverraskad ; det var mer än vi då kunde boppas — men den stackars fantasten, som hvälfde omkull båtea och ville dränka sig efteråt I Det var, min själ, jag, det! utropade Farniente; ooch då jag vid det der villfället fann, att jag behöfde någon som höll mig i styr, så gifte jag mig; och der — han pekade på Sibylla — sitter hon, som nu styr min båt öfver lifvets farliga sjö.n — — Det hade blifvit full dag. Långsamt upprullades i nordost nattens dunkla förhänge. Allt ljusare blef den blåa himlen. Lärkorna sjöngo sin tusenstämmiga morgonchör. Skogens fåglar började att med enkla, korta flöjttoner stämma sina strupar. Genom dalarna nedrullade de bleka dimmböljorna och lade