Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 2

— I Suällpostenv berättas, att Jenny Lind, sedan hon från Lund erhållit kännedom derom, att det brast 40,000 rdr bko i kostnaden för inredningen af den nya, storartade byggnaden, som Lunds akademiska förening uppfört, tillkännagifvit sig vilja taga obligationer för denna summa, af de föreningen utfärdat. — I Östgötha Correspondenten finna vi en berättelse från Hannover, angående Jenny Linds vistelse der och i Brunsvig, som vi icke sett i tyska tidningarne. Hon skall på det sednare stället, enligt denna berättelse, icke blifvit rät: artigt behandad af intendenten för spektaklerna, som då hon af opasslighet hindrats att på utsatt tid der gifva konsert, sändt henne en kostnadsräkning och sagt att man afstod från hennes sång. I Hannover hade hon sjelf yttrat, att hon antagit anbudet från Förenta Staterna och ämnade resa till Amerika. — Ibland de delar af lagstiftningen, hvilkas bristfällighet och behof af förbättring varit längst och allmännast kända och erkända, är kyrkolagen, hvars omarbetande, likasom civillagens, utgjort föremål för preliminära arbeten af en kommitte. Kyrkolagen bestämmer om en mängd de mest grannlaga och vigtiga förhå!landen som angå medborgaren såsom medlem af församlingen, äfvensom i de falli hvilka statskyrkans och presterskapets myndighet eger göra sig gällande öfver individen. Det finnes ingen invånare i hela landet, på hvilken icke denna lags bestämmelser sålunda dels ovilkorligen måste, dels kunna komma att tillämpas, och detta just i de mest maktpåliggande momenter af lifvet. I följd häraf måste det för svenska folket, som utan tvifvel innan riksdagen önskar bilda sig ett tillförlitligt omdöme om uppriktigheten af Regeringens sinne för förbättringar i sam hällsskicket, samt om Konungens rådgifvares nit, skicklighet och drift, vara af ganska stort intresse att iakttaga, i hvad mån dessa egenskaper uppenbarat sig i en reformfråga som denna, i betydenhet den tredje i ordningen (efter representationsfrågan och den om allmänna lagens reform), men visserligen vida mindre svår än någondera af dessa båda att föra till ett resultat, om blott någon vilja finnes. I detta afseende kan man icke underlåta att erinra sig den farhåga, som från flera håll yttrades redan i anledning af det sätt hvarpå kyrkolagskommitteens förslag, sedan det hunnit blifva färdigt, af Regeringen utskickades till vederbörandes, d. v. s. till konsistoriernas hörande. Det kunde nemligen icke undgå att frappera en hvar såsom någonting misstänkt och såsom ett positift och ovedersägligt bevis på bristande värma, att ej säga liknöjdhet, om sakens framgång, att konsistorierna icke fingo sig någon viss kort tid förelagd, inom hvilken de borde utlåta. sig, och hvartill två eller tre månader bordt vara tillräckliga, när utlåtandet rörde ett ämne, hvarom konsistorialerne, i följd af sina embeten, borde antagas redan på förhand hafva något slags kunskap, och då detta är ungefär lika lång tid som bestås Ständerna vid en riksdag att absolvera samma ämne. Då det i stället öfverlemnades till biskoparnas och konsistoriernas eget skön att inkomma med sina betänkanden när de behagade, och då man väl känner att dessa myndigheter utgöra sjelfva centralmakterna för prelatväldet, samt att, med undantag för några individer, kanske kunna betraktas såsom de egentliga drifbänkarna för den äkta intoleranta och mot fri-hetens grundsatser obenägna konservatismen, så måste hvar och en, som någorlunda hade hunnit emancipera sig ifrån illusionerna, dervid känna en viss smärta och kunde ej heller undgå att fråga sig sjelf samt hänskjuta till framtidens bevisning, huruvida Regeringens egen afsigt med ett så oförklarligt sätt att gå till väga, som härvid ådagalades, kanhända just kunde vara att tills vidare få hela reformen nedmyllad i konsistoriernas dambyllor, för att slippa något bråk dermed vid denna riksdag. Denna farhåga bar sedermera, tyvärr, icke blifvit undanröjd: Den 3 April 1847 utgick den nådiga befallningen från justitiestatsexpeditionen till konsistorierna, att utlåta sig öfver Rkyrkolagstörslaget. Man skulle väl! åtminstone trott, att ett helt åratal borde wva-. rit tillräckligt att uppfylla den lemnade föreskriften och hafva yttranderna färdiga; men konsistorierna visste nog hvad den åt dem lemnade rättigheten att sjelfve få bestämma tiden dugde till, och hafva äfven begagnat denna sjelfrådighet till den sällsamma grad att ännu snart tre år efter regeringens aflåtande, icke hälften af: utlåtandena, och dessa först helt nyligen, inkommit. Det kan man kalla att tjena sin konung och sitt fädernesland; och detta sker af ett stånd, hvars fäder och visep alltid hafva underdånigbeten för öfverhetens befallvingar på tungan, när det gäller församlingen; men som deremot, enligt hvad man äfven sett af elementarläroverksfrågan, stundom visa ganska mycken håg att med trots eller sanningens fördöljande (se hiskop Fablerantzs underdåniga anmälan i frågan om Westerås läroverk) sätta sig emot eller kringgå regeringens bud och befallPingår, när dessa icke falla dem sjelfve på läppen.