herdabrefvet underställa publiken. av Siedes till en början: hvad menar hr F. med uttrycket Episkopat? Förstår han dermed ingenting annat än i allmänhet en ,styrelse, af församlingen, så hade han kunnat utelemns hela sin deduktion; ty derom äro alla partier ense, att en styrelse skall vara till. Tidehvarfvets diskussion handlar icke härom, utan om den frågan, huruvida det slags församlingsstyre!se, som nu är till med namnet Biskopsembote, skall fortfara eller utbytas mot någon annan bevisligen bättre administrativ form. Innehbålla väl fraserna i hr F:s herdabref ett enda ord för afgörande af denna fråga, hvilken är den enda härvidlag? När i Nya Testamentet talas om biskop och om församlingens äldste (vepiskopos, och ppresbyter), så ser man tydligen, att dermed menas en art föreståndare, som, i händelse man till dem skall söka en motsvarighet i nyare tider. närmast liknar hvad vi nu kalla kyrkoherde,. Detta är det ,ursprungliga, hvartill hr F. varit så angelägen att stiga tillbaka. Visserligen uppkommo efterhand öfverbiskopar, som hade sig vården uppdragen öfver ett större antal församlingar, och som i åtskilliga fall kunna jemföras med hvad nu heter pbiskopar,. Men om i stället för dessa nuvarande biskopar en annan stiftseller församlingsstyrelse införes, så är denna styrelse, med det slags chef den bekommer, då lika jemförlig med forntidens episkopoi,, och dervid intet dest ringaste af församlingens vård borttaget eller förnärmadt, oaktadt episkopatet, i nutidezs mening ej mera finnes till. Märklig är också den ,auktoritet hr F. vill tillkämpa episkopatet,, och som han säger vara uppkommen från församlingens fria stiftelsebeslu.. Ganska väl anmärkt. Men månne icke då församlingen, som tillerkännes denna fria rätt att besluta stiftelsen af biskopar, äfven bar eller bör hafva samma sin rätt qvar än i dag att besluta stiftelsen af något annat än biskopar, om den finner en ny styrelseform bättre? Och då uppkommer ju en lika god xauktoritet för detta nya? Kan br F. neka, att alla de christna församligar (t. ex. i Skottlend, flere orter af Tyskland 0: s. v.), som icke hefinna sig under biskopar, likväl se sig religiöst vårdade, och lika väl som andra, af episkopatet öfverskyggade? Svarar han: jo visst, men de hafva något annat till sitt vårdande i ställst; så tillägga vi: alldeles sådan är äfven vår mening, och det är detta pandra vi tala om. Christus sjelf har aldrig yttrat ett ord om biskopar. Episkopatet, såsom sådant, måste då icke vara så exklusivt nödvändigt för christendomen, som hr F. tyckes vilja. Visserligen har Christus fällt åtskilliga yttranden om pherdar, och i synnerhet till Petrus sagt hvad som kan uttolkas till meningea om en nödvändighet af styrelse öfver församlingar. Men detta nekar ju ingen. Frågan är blott om denna styrelse skall vara till i nuvarande biskopsform? Denna har frälsaren aldrig förordat. Först längre fram i N. T. nämnas biskopar, bland åtskilliga andra dåvarande församlingars administrativa former, hvilka kunde vara ganska goda, utan att deras ändamålsenlighet utesluter rätten och angelägenheten att omfatta några ännu bättre, som för oss äro mera passande och verksamma för det christliga lifvets utveckliag. Vi hafva för närvarande ej velat vidröra mer än dessa tvenne akter i hr F:s debut. Om den sednane, eller Herdabrefvet, hafva vi, såsom läsaren sjelf finner, yttrat oss endast helt kort, emedan detta half-pekorala opus icke tyckes förtjena vidare. Efter hvad man förnummit från stiftet, lärer det ock, till följe af tankarnes inkonseqvens (eller kanske rättare nullitet), jemte stilens grumlighet och tyngd, hafva väckt mera åtlöje, än någon egentlig och allvarsammare förargelse. Vi upprepa, att vi endast fästat oss vid tvenne delar af debuten. En tredje, som i märklighet nalkas de begge föregående, omtalas likväl också; men då vi för närvarande icke hafva handlingarne derom till hands, nöja vi oss med ätt allenast i förbigående omnämna den. Saken består i en ansökning, som hr Fahlcrantz gjort hos regeringen, att utbekomma biskopslönen genast första året efter biskop Nibelii frånfälle, utan afseende på det lagstadgande, som innebär, att när en ecklesiastik tjensteman aflidit utan arfvingar, som kunna, vara i stånd till nådår, ett års löneinkomster, med afdrag af utskylder och vikariens aflöning, skola gå till stiftets Skolbyggnadsfond. Utom att detta stadgande i 1820 års Skolordnings 2 sekt. 3 kap. 1 8 1 mom. punkt. c är tydligt, har det äfven i praxis på detta sätt tillämpats, åtminstone tvenne gånger under de sednaste decennierna, nemligen vid biskopsledigheterna i Strengnäs och Skara, der stiftens skoibyggnadskassor tillgodonjöto ett års intrader af biskopsembetet innan de pyutnämnde biskoparne fingo tillträda lönen. Några flere tillfällen, än dessa två, haiva sedan 1820, då stadgandet emanerade, icke för dess tillämpning kunnat komma i fråga förr än nu, efter hr Nibelius, hvilken sjelftredje inom denna tiderymd dött utan nådårsberättigade arfvingar. När så!edes tydlig lag och all hittills varande praxis talar för Westerås stifts skolbyggnadsfonds bibehållande vid samma rätt, som de andra stiften, att tillgodonjuta första: årets inkomster efter den sist aflidne biskopen, så kan man väl icke gerna betvifla utgången på br F:s ansökning. Emellertid kan det icke nekas, att den på ett märkligt sätt nog karakteriserar sin man. I synnerhet blir kontrasten skärande när man sätter denna ansökning vid sidan af Herdabrefvet,, deruti de pälskade stiftsbröderna, med så mycken salvelse och signelse uppmanas att hålla sig till det heliga. Om det visserligen icke strider mot det saerosaneta alt vilja åtnjuta timliga fördelar, så fort det sker utan andras