Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 2

just i detsamma som dörren — hvilken förde till det förfallna rummet — bakom Fyrbom öppnades, ett starkt slag på förstugudörren midt emot och ett halft buller invid densamma bragte för ett ögonblick dess invånare ur all besinning. Den gamla förstudörren hade gnisslande på sina. rostiga gångjern sprungit upp af det häftiga draget; det murkna fenstret midt emot, som redan länge knarrat för vindens anfall, kastades ut i sjön, lampan släcktes, ljuset föll rykande in åt golfvet och lemnade det otref: liga krogrummet, der regnet nu inströmmade och blåsten fritt uttömde sitt raseri i fullkomligt mörker. En tung suck, dof och rosslig som en döendes, susade liksom in i öronen på alla de närvarande och allt blef tyst; ingenting utom regnets och blåstens buller hördes under några minuter, hvarunder de alla, fängslade af en panisk skräck, höllo sig orörliga och lyssnande. Den ögonblickliga och ofrivilliga förskräckelsen för den gula grefvens oförmodade åsyn skingrades emellertid genast och lemnade rum för en annan mer rimlig och naturlig. Polisen! polisen! mumlade nästan alla, fattade af samma tanke. Den bleke och pus:ige ynglingen med bara fötterna, som förmodligen hade minst att frukta, satt ensam orörlig; alla de andra tryckte sig emot väggerne liksom för att söka skydd eller antogo ofrivilligt mer eller mindre hotande ställningar. Långa Oile och Fybom hade sprungit upp på bärken och den sednares hand knöt sig instinktlikt under tröjan om skaftet af den långa och hvassa knifven. Madam Bergman kastade sig framstupa öfver ett stort knyte af mångfaldigt innehåll, som stod i ett hörn och bemödade sig att rycka upp en liten lucka i golfvet för att der18enom undanskaffa bvad bon för tillföllet förmodlizen ansåg mest! rei på andra sidan ados dörren enting kunde 1