Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 2

regnskyar sväfvade hastigt och lågt fram öfver skogen, den nu mörka skogen, som så nyligen stod smyckad till julhögtiden i vinterns präktigaste silfverskrud. ,På ssmma sätt, tänkte jag, aflägger den unga makan sin bruddrägt och pråliga hufvudklidsel, och åtnöjer sig beskedligt med hvardagskläder och eget hår. Sydvestvinden hven i de otäta fönsterkarmarna och svingade bitar ur rörtaket ned i borggrafven med oupphörligt sus och prassel. Jag blef vemodsfullt stämd; det föreföll mig som om de ligt nedhängande skyarna nedtryckte mitt sinne och inklämde mitt bröst. Jag tänkte med tungt sinne på min ädla granne, det sista vissnade skottet af en fordom mäktig och blomstrande stam. Snart är äfven hon försvunnen från sina fäders borg, sem redan bebos af en fremmande och frodigt uppblomstrande slägt. — Ovilkorligt suckade jag med Hellas blinde sångare: Menskoslägtet är och blifver Såsom löf, dem vinden drifver. Dem från träden höstar skaka, Vårar nya ge tillbaka. Det var mig alldeles oförklarligt, hvarföre mitt tövädershumör, såsom kronfogden kallade det, ej ville låta fördrifva sig på hela dagen. Jag deltog i allt, men blott till hälften, och det hände mig flera gånger, när någon af sällskapet eller jag sjelf kom att sakna mina tankar, att jag far.n dem uppe hos comtessen elisr i hennes rum. Vi roade oss med åtskilligt: vi musicerade, spelte biljard, kort, fiäderbåll, och slutligen kastade vi snöbåll. Kort sagdt: man slog sig lös på alla möjliga vis; men jag var och förblef bunden, jag visste icke hvaraf. Alla dessa tokerier skulle sluta med dans. som det var brist på fruntimmer, blefvo flera nemtade. Kort innan balen skulle kbegynna, om en af herrarne att tänka på Alice. Hon ir makalös i sång), sade ban, och om hon enlast dansar hälften så bra — Hon dansar icke alls,, inföll den äldsta namsell Hansen; åtminstone ha vi aldrig sett henne dansa. Vi ha bjudit henne två eller tre gånger, men hon har aldrig kommit., —