Aftonbladet – 27 februari 1850, sida 3

het bättre än generalbefälhafvaren, lärer .gock vara af motsatt tanka, och äfvenså allmänheten. I vidrigt fall kan väl krigsstyrelsen ej underlåta att hålla allvarlig räfst med en befälhafvare, som låter sitt regemente så sjunka. Litteratur. Utkast till Lärobok i Aritmetiken, af J. Otterström, apologist. Sthm 1849, 143 sidd. 8:0, å 44 sk. bko. Man har ofta erfarit, att inom den lärda verlden strider uppkomma, väl icke så blodiga och samhällsskakande som inom den politiska; men stundom rätt brydsamma ändå. De af våra läsare, som kastat en blick på Tidskriften för lärare cch uppfostrare, eller på vår redogörelse, för en kort tid sedan, af denna tidskrift, påminna sig tvifvelsutan derifrån en polemik emellan tvenne mathematici, hrr Bergius och Oiterström, angående ett af den sednare föreslaget nytt system för undervisning i aritmetik. Saken förtjenar uppmärksamhet. Då vi naturligtvis äro vänner ai allt sådant nytt, som verkligen bevisar sig vara bättre än ett förutvarande, bör redan denna stämning, i allmänhet, vara till hr Otterströms fördel, och det så mycket mera, som denne skolelära:e, efter hvad man förnimmer från Skara, der han är anställd, lärer vara en öfverhufvud frisinnad och för skolreformen benägen man. Likväl är det klart, att om, i denna enskilda fråga, br O:s s. k. nya system endast eger pretenderade fördelar framför det förut använda undervisningssättet i räkneläran, så har man intet skäl att derpå göra afseende, utan att detta likväl förringar eller i publiken nedsätter hr O:s värde såsom skolman i öfrigt. Hvad som icke talar rätt gynnsamt för honom, är sättet hvarpå han i pedagogiska tidskriften fört sin polemik med hr Bergius. Den sednare, sjelf en väl dokumenterad lärare i mathematik och således både theoretiskt och praktiskt omdömesgill i dessa frågor, hade i tidskriften recenserat hr O:s förslag till nytt lärosätt i aritmetiken, och gjort det på ett värdigt och lugnt sätt, ehuru hr B:ii omdöme icke utföll berömmande för samma förslag. Hr O. uppträdde bäremot med en replik, somvittnade om mindre värdighet och lugn, än man väntade af en man, som känner sig hafva fullkomligt rätt. Likväl kunde animositeten vara att tillskrifva karakterens värme, och beböfde icke bevisa någonting emot sjelfva hr ÖO:s system. Vi bafva anfört denna lilla historik i förbigående, och såsom en ingress till hvad vi sjelfve ämna säga om hr O:s Utkastx. Såsom bekant är, har genom Nya Elementarskolans Lärobok i Räknekonsten, hvars uppställning sedermera blifvit följd af flere räkneboksförattare (Zweigbergk, Filen 0. s. v.), en art revolution biifvit tillvägabragt inom detta fack, så till vida, att i den tironiska aritmetiken eller undervisningsböckerna för nybegynnare endast meddelades de bestämdt och klart uppsatta Reglor, hvarefter räknesätten vore att verkställa, jemte talrika Öfningsexempel till dessa reglors inskärpande, men med uteslutande af alla vidare theoretiska beskrifningar och redogörelser för de mathematiska grunderna i räknesätten, hvilket allt i äldre aritmetikor med mer eller mindre vidlyftighet varit infördt, till föga eller intet gagn, enär den späda lärjungen väl högst sällan, om någonsin, läste och begrep dem; läraren sjelf, åter, icke behöfde dem. Nu är det i sig sjelf klart, att de nya läroböckerna (efter N. E. S:s iäroboks princip) — uppsatte i systemet af endast reglor och dermed följande exempel — icke kunde vara beräknade för annat, än att gifva lärjungarne säker mekanisk färdighet i konsten att räkna, sådant detta för lifvets ständiga behof erfordras (hvilket ock väl utgör hvad som för niotiondelar af folket endast tarfvas); men deremot icke kunde tjena till inlärande af egentlig mathematik såsom vetenskap, hvilken likväl för sådana lärjungar, som i högre klasser eller en gång komne till akademien ville lägga sig på specielt studium af mathematik, icke af den förut inhemtade praktiska färdigheten eller konsten att räknav led något mehn eller hinder. Detta system för undervisning i räkning — bestående uti att låta hela den stora allmänheten få hvad den i denna väg behöfver, utan att öfverlastas med onödig och snart glömd theoretisk bråte, men deremot låta hvs:r och en, som vill och önskar, tränga in i sjelfva det vetenskapliga af ämnet — omfattades snart och allmänt, hvaraf följden blef ett undanträngande af de gamla läroböckerna, hvilket begripligtvis misshagade mången. Man ropade ve öfver denna nyhet, denna mytlighetb! Det är också onekligt, att det är ytligare att blott veta huru en sak göres, än att tillika känna alla grunderna och skälen för utförandet. Men saken är, att i en otslig mängd fall är en så beskaffad ytlighet just det rätta, emedan det verkligen så förhåller sig, att lika angelägna grunderna äro att känna för åtskilligt, lika onödiga äro de att veta för allting som man gör. Det kan visst kallas ytligt att rätt och slätt gå med sina ben, utan att tillika veta hvilka muskler som agera, och på hvad sätt och på hvilka ställen i ben, vador och fötter de agera; men denna sednare kunskap, som obestridligen är grundligare, är för största antalet af gående menniskor lika onödig, som den är vigtig för anatomen ex professo. Vetenskaplige ifrare finnas emellertid, som icke i och för barnaundervisningen vilja begripa denna åtskillnad mellan en ytlighet, som lär på sin plats, och en som icke är det. De förstå ej, att när man låter menniskan taga rätt och slätt, simpelt — eller ytligt, såsom LÄ fs oa ae