förnufts:n!iza vårdande komme att u:breda sig öf-t ver hela i skulle, i förening med låttheten awutl6, lefva, na 2utsatser på lifvets verkliga förnöden-oq heter !äsks3s upphäfde, säkerligen framkalla och i ett jär blomstrande ullstånd vidmakthålla mången ny nä-sE ringsgres. au antiagen alls icke skådar dagenspi ljus eller vc r en kort och sjuklig tillvaro, må Ihi ste uidö. 1; det är — välatt märka — icke maktIm språk, usa hofvet, tidsandan och den pekuniäralht kraften, kalla nya näringar. Mennis 1 äro på en gång producenter och kon-lat sument:r m Som producent bjuder egennyttan hvar och enjbi att ön inskränkt konkurrens och en obegrän-lrö sad afsärtnins Hi Dessa interessen äro så!unda helt och hål-ld let strid:i 20t hvarandra. Når lazstifningen understödjer det ena, måste den nödvåa skada det andra. Bättvisa billighet synas fördenskul! gifva vid handen. ati iftningen åtminstone borde vara neutral, om : ock icke (hvad den dock otvifvelaktigt borde) ville understödja det interesse som är gemensamt med den stora mängdens. Nu består den stora mängdens samfundets interesse deri, att alla k o att tillgå i möjligaste största öfverflöd ?, som samtlige producenter, hvar och la krafter motarbeta. en för sig. Dessa producenternes antisociala b-mödanden väcka lj blott en siczsa grad af missnöje cch uppmärksamhet, lf så långe ic inskränka sig till mindre nödvändigal. föremål; :nca när de, såsom hos oss, våga att az-) gripa sj I ikoren för tillvaron, de egentliga subsistensmedicn . så måste de naturligtvis framkallat harm och :iilrättavisning. Vi äro i höjde för att tro, att skyddssystemetslr ! r hafva sitt ursprung i egennyttan; i längsta bibehålla dena åsigt, att de und i förlåtliga irringar rörande det naet (nationalindustrien) och den s. k. nationai-ca hängigheten. Men r har kommit så långt, att vi arbetare måste pro ra mot det skenskydd för arbetet, hviltionella a ket man uas virt samtycke och utan vär medverkan påtv i oss, så upphöra nyssbemäålte irringar att vara ! tiga, om systemet likfullt fortfarandel, bibehål!e ; Vi återuppispa hvad vi förut yttrat: Vi fordra icke något -: id; vi önska blott frihet och rättvisall för alla. S Vi inse. att skyddssystemet är så långt ifrån attle vara lämp 2! till förökande af nationalindustriea, att! i det tverto:n umera förminskar densamma och görjl, lifvet tunct för alla. I följd av skyddssystemet måste bide vi och våra : kunder bet allting dyrare; derigenom blir ickel allenast vir i:xappa dagspenning otiilräcklig tiil våral förnödenhe:er, utan äfven efterfrågan på arbetskrafil! inskränkt. 1 Om dei vore sannt att skyddssystemet vore infördti till vår fördel. så kunde man omöjligen tillåta ut-l, länningar inställa sig vid sidan af oss och från: taga 0ss arbetet i vårt eget land; men då man likfullt gör så får det s. k. skyddet i våra ögon utseende vara infördt endast och allenast tilll förmån för gra rika näringsidkare som icke äro! i behof af nigot skydd. Vidare, iet vore sannt, att skyddet verkligen komme ov i godo, att den genom konstlade medel utvidgade eerfrågan på arbetskraft äfven ökade dagspenni: så skulle detta vara skadligt för kapitalisterne produktionen i det hela taget. Det är dock långt ifrån oss, att vilja göra anspråk på så ädelmodig2 och kännbara uppoffringar från våra medborgares sida. Oaktedt all vår fattigdom äro vi dock allt för rättänkande, ja allt för högsinnade, att icke afstå från ett slikt anspråk. Vi begära icke något annat, än blott och bart rättvisa. Vi hafva ingenting emot, att kapitalisterne draga främmande arbetare in i landet; men i gengäld fordra vi: rättichet att utbyta vårt arbete eller fruk-! terna dera! :acd den fremling, som erbjuder oss del! bästa vilkoren. Detta är äfven en rättighet, som icke kan bestri-l! das oss. Ty när landets jord redan öfverallt är tagen i besi g, när hvarje plats redan är besatt, och arbetsbe ökas, så må tighet ati dringar och : ter. Detta h säglig menn vi icke. Eders Maj:l vet, att man i Frankrike, under den der sednaste inträffade revolutionen, betraktade egendomen säsom ett tjufveri, och att män med stora själsförmögenheter stodo i spetsen för anhängarne af denna nya lära. Vi norrske arbetare anse deremot egendomen helig och okränkbar; men vi tillstå öppet, att vi be-! trakta skyäds:ull, privilegier o.-a. d. för ett ingrepp j i egendomen, och det i den heligaste af all slagsl egendom, i igen armarnes och förmögenheternas. Detta är en plundring, som har samma verkan, sfve bestulne. äro de rikedomar, som monopolisterne sammanhopa, i våra ögon icke stort bättre, än tjufveri, ehuru de icke bringa ionehafvarne af desamma på tukthusc Vi bestrida icke statsstyrelsen rättigheten att belägga utländsta varor med en tull, hvars bestämmelse är aw betäcka statsutgifterna; men principen att genom tull lagstiftningen tega från den ena för att gifva åt en annan är icke blott orättvis, utan äfven riksförderfig. Samfundet blir derigenom icke allenast utsuget till förmån för exskilda klasser, och en oersättlig förlust tillfogad statskassan, utan ett så beskaffadt system framkallar äfven en mängd öfverflödiga och onyttiga företag, hvilka på samma gång de splittra krafterna och kapitalerna utbreda ett sjukligt och tynande tillstånd i hela det nationella näringsväsendet och lemna den del af arbetsbefolkningen, som de samlat omkring sig, i nöd och elände, när de omsider måste duka under för en främmande öfverlägsenhet, hvilken de så lättsinnigt hafva utmanat till en täflingsstrid. Vår första underdåniga och enständiga önskan är fördenskull, att skyddssystemet genom E. M:tslandsfaderliga försorg måtte blifva uteslutet ur de förslag till tulltariffer, som komma att föreläggas nästa storthing; samt att tullväsendet måtte blifva återfördt till dess rent fiskaliska beskaffenhet ). s!Ikningen icke desto mindre fortfar att e denna befolkning åtminstone ega rät1 sig emot jordegarnes öfverdrifna for:n utlandet hemta sina förmögenhea vi före vara en klar och ovederrättighet, och någon annan begära Vi hysa den förboppnisg, att man under de öfverläggningar, som E. M:t i nåder kan täckas anbefalla i anledoing af denna vår underdåniga önskan, skall komma till det resultat, att oumbärliga lifsförnödenheter icke böra belastas med någon tullafgift; men, i händelse någon annan åsigt skulle göra sig gällande och i fall eit rättvist och billigt afseende på konsumenternes förmåga att bära afgiften nödvändigt skulle k : en tullafgilt äfven på sådana förnäd-oheter, viija vi i underdån:ghet fördrista oss aut antyda en isdelsirg. som förekommer 0:s nyttig och rältvis: Vi antaga nemligen: . Å att oumbärliga lifs jdeoheter, till hvilka vi äfven räkna kaffe, ej böra belastas med högre tull, ÄM omm oso so se so so so. 5 VO a värdet;