Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 2

till deras dörr, öppnade den och sköt honom in; hvarpå jag åter stängde dörren. Derpå sick jag till konrektorn, berättade honom allt hvad som förefallit medan han sof, och lade mig igen. Jag hade nu gjort saken yttervärre; ty, i stället för att gyckelmakarne förut slagits med mjuka saker, togo de nu fatt på bocken och sköto honom öfver på hvarandra, från den ena sidan af rummet till den andra, till oändlig förlustelse för dem sjelfva, men till mindre för den ärevördige herr Mats, som halft af ångest, halft af ondska lät höra sin bistra röst med i skrattkören. Men man kan ledsna vid allt i längden. En af dem föreslog, att man skulle slänga er kappa åt bocken och der in: bjuda honom till hvila. Då allt derefter blef fullkomligt lugnt, skulle jag tro, att han emottagit tillbudet. Tandem!) suckade jag, och tog en beqvämare ställning; men det var förbi med min sömn; den hade för länge varit störd Väl en halftimme låg jag och väntade förgälves: då hördes en lång och djup suck från der andra sängen. Jag tittade ditåt; och då mi nen nu var kommen så högt upp på himmelen, att den temligen upplyste rummet, såg jag den gamle konrektorn halft upprest isängen, med den ena handen hållande i sängomhänget och med hufvudet hvilande på den an: dra. ,Står det icke bra till? frågade jag Åbjon, svarade ban, åter suckande, ,det ä blott gamla minnen som spöka, Efter någo uppehåll sade han på latin, hvilket språk hal talade lika färdigt och lika gerna som danska käre vän, ni vet nog, att jag är enkling oci barnlös; men har ni också hört huru jag bie det?, — Nej,. — Skall jag berätta det?)— ,Jab — Så framt, tillade jag, det icke ä att upprifva ert bjertas sår. — Ack, sad han, mina hjertesår tillsluta sig i alla fal icke här i verlden. . De äro för mig Gud öppna bref på en glad återförening med den Ändtligen