såsom en invigningsfest för den stockholmska stiftelsen. Till sexan hade äfven en mängd andra personer än ledamöter af arbetareföreningen erhållit tillträde och det ansågs allmänt på stället att omkring 300 personer, de flesta handtverksarbetare, voro tillstädes, så att lokalen var nästan för inskränkt. Dessutom hade ett betydligt antal personer, som icke på förhand förskaffat sig inträdeskort, vid dörren anmält sig att få deltaga, men måst förnekas inträde. Det var naturligt, att sådana föremål för en fest af denna natur skulle i hög grad elektristra samlingens känslor; också emottogos icke allenast skålarne och de med dem förenade talen, utan också musikens prestationer med stormande bravorop. 1 synnerhet blefvo bifallsropen lifliga, då herr Persson i sin toast för Arbetarföreningens framtid) inflätade en uppmaning till enighet och en förklaring att föreningen kan få en framtid endast på laglighetens område. —DO — I Fahlu I. o. S. Tidning, har en insändare upplyst, att den i flera tidningar influtna berättelsen om den vid Elfdals porfyrverk under arbete varande sarkofag är mycket öfverdrifven. Ins. upplyser, att blocken för kistan och locket äro tagna ur serskilda lager; och hvardera knappt varit af mera än nigot öfver 100 sk tyngd. Hela kistan och fotställningen, grofhuggna på hvar sitt ställe, vägde icke Y,-del af de i första berättelsen uppgifne 350 sk. — I Fahlu L. 0. S. Tidning läses följande uppgift, som låter något besynnerlig: Behöfva vore norske Brödre bry sig om svenska domstolars utslag till följe af förbrytelser, som de begått inom Sverige? Man skulle tro detta, så mycket mer som praxis nabostater emellan i allmänhet lärer vara sådan, att brott bestraffas efter det lands lagar hvarest de blifvit föröfvade. Sannolikt kunna icke heller norrmännen undandraga sig den allmänna regeln, så ofta deras förbrytelser mot svensk lag äro af beskaffenhet att föranleda detas häktande. Helt annat kan förhållandet blifva, om de få gå lösa, hvarpå ett färskt exempel inträffat just här i länet. Ett par norrmän från Elfverums prestegäll, åtalade vid Malungs häradsrätt för olofligt timmerhygge innom Lima socken, bade i Febr. 1847 blifvit af rätten fällde att utgifra försutet vite 6 rdr 32 sk. bko hvardera. Dessa böter anmodade länsstyrelsen härstädes amtmannen i Hedemarkens amt att uttaga. Amtmannen åter förklarade sig, vemot de bötfälldes vägran att böterne betala, då den åberopade saköreslängden icke af dem erkändes vara exekutiv (!), icke kunna någon åtgärd till böternas indrifvande vidtaga. Länsstyrelsen infordrade då och öfverskickare till amtmannen häradsrättens eget utslag, mer erhöll nu till svar, att efter så lång tids förlopp, sedan beslutet meddelats, någon åtgärd för verkställighet af detsamma icke vidare kunde af amtmannen vidtagas.o Förhållandet rapporterades till högsta ort, och man ansåg sig böra vänta en nådig s. k. skrapa åt den ogina norska satrapen; men i stället erhölls ett kongl. bref, dateradt d. 24 nästlidne Dec., hvari Kgl. Maj:t i öfverensstämmelse med hvad förut uti likartadt fall blifvit föreskrifvet, förklarar, att ifrågavarande vitesbelopp tills vidare skola i kronoräkenskaperne balanseras, samt att det må ankomma på vederbörande (hvilka?) att i den mån tillfälle deruill yppas, häradsrättens i målet meddelta utslag till verkställighet befordra,. Vi betvifla icke, att en sädan resolution skall betydligt stärka regeringens popularitet i brödrariket, men beklaga, att det mäste ske på bekostnad af svenska domstolars och myndigheters anseende.n —— — Ifrån Åbo skrifves den 19 dennes: Fem af de länge s-knade svenska posterna anlände