Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 2

Jjufva drömmar? Tänk efter om er nian skulle upptäcka detta vackra herdespel!l Min man kan fritt få veta allt, inföll jag lifligt, vxemedan här icke finnes någonting, som jag icke skulle kunna tillstå öppet; mitt samvete är rent, mina mor! Gadt och väl; men derom öfvertygar ni ingen; och ni skall icke bli dessmindie blottställd, ja störtad. En man af god ten ger icke allmänheten förtroende af sin hustrus förvillelser; han hämnas obemärkt hemma... Men berr Duval kommer att — på det sämre folkets vanliga sätt — göra buller, oväsen och skandal; han kommer att förderfva er. Er älskare kostar det måhända lifvet... Ni bleknar... Emellertid är det nästan alltid så, som de der oskuldsfulla salongsromanerna sluta! För mycket ordadt, i öfrigt, öfver en så lumpen sakl tillade fru de Lestanges med stolt ton; — till sista beslutet får jag förklara er, att jag icke ernar tillåta historien gå längre än den gått; jag har utvägar att hindra det, och jag skall använda dem. Ni har förstått mig, förmodar jag. Härvid uppstod min mor och gick genast. Jag satt qvar förskräckt. Jag begreppå ögonbiicket hvilka faror som hotade den olycklige unge mannen, mot hvilken jag väckt markisinnan de Lestanges vrede. Jag beslöt i hast alt ila efter henne och lofva henne allt hvad hon ville, allt hvad honfordrade; ty jg inså; hvad som ver att befara för honom. Men nä jag sprang igenom salonger, hejdades jag ai herr Duval. pHvad var dei som er mor vi:le, Helena? frågade han. Ingenting, svarade jag. pPrat! Ton kommer från ev vining: hon jer högst upprörd ut cch he ser mig knapp med två ord i förstugan, der vi hindelsevis tröffas: hvarom är då frågan er emellen?