Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 2

Hrr Meyers och Stiehls Soire. Om man vid konsertföretag stundom finner mera omtanka i valet af dag än af program, så bör man erkänna att denna gång ett motsatt förhållande egde rum; den för offentliga förehafvanden ofördelaktiga dagen bindrade dock ej att soirken var talrikt besökt, hvilket på en gång hedrar publikens konstsinne och bevittnar den popularitet, de båda soiregifvarne vetat förvärfva sig. Programmet var, såsom vi redan antydt, ordnadt på ett ganska artistiskt sätt. Af hr Meyer hörde man Spohrs herrliga sångscensconcert, som dock tyvärr icke kunde gilvas med orkester, utan endast med dubbel qvartett. För de utöfvande konstnärer, som ega färdighet och skola, men sakna artistisk individualitet, är det lättare att till n viss grad blifva universella, än för det färre antal, hvilket besitter en sådan: deras föredrag, som e har någon egen färg, antager lättare främmande skiftningar, och den extensiva rikedomen får så godt som möjligt ersätta den intensiva. Fn Meyer är ej att räkna bland dessa virtuoser:. han eger, jemte mycken färdighet, äfven en egendomlig sty!, men träffar just derföre icke alltid lika lyckligt hvad som ligger utom densamma. Den djupsinniga, svärmiska andan ut Spohrs komposition anse vi ej egentligen egna sig för hr M:s mera friska och naiva föredrag Hvad som här kan anmärkas, gäller dock endast om den djupare uppfattningen af kompositionen: hr M:s spel var för öfrigt ganska artistiskt, hans passager lifliga och säkra, hans sång mjuk och behagfull. — Uti Davids variationer (Lob der Thränen befann sig hr M. alldeles i sitt element och utvecklade här, jemte en lysande bravurstyl, äfven ett smakfullt och poetiskt föredrag hvarföre detta nummer ock föranledde konstnärens framropande.