förråder sig hos vissa på den sednare tiden uppkomna organer af pressen, hvilka benämnas dessa folkets objudna målsmän, dessa arbetsklassens parasiter, som liksom frossa på det menskliga eländet, som sträfva att genom falska förespeglingar om kapitalet samt det intellektuella arbetets förhållande till det kroppsliga arbetet uppväcka ett brinnande hat hos den ena samhällsklassen mot den andra, och som söka att i de menskliga olyckorna och passionerna skapa sig en guldgrufvax. Så till vida kunne vi icke annat än instämma med Bore, endast med den erinran, att det visserligen icke är först på den sednaste tiden som en så beskaffad afart af tidningslitteraturen hos oss funnits. Hela verlden vet, att publiken redan förut under en god räcka af år haft tillfälle att bevittna det en eller par sådana tidningar funnits -och redan länge gjort sig kända under den sjelftagna benämningen af den verkligt friax pressen; och det har ofta utgjort ett ämne till förundran, att under loppet af alla dessa år Aftonbladet varit nästan den enda tidning som framstått att bekämpa den lättfärdiga och från den vanliga moralens reglor lösgjorda karakteren hos dessa organer. De nya tidningar som nu sednast tillkommit, hafva väl kunnat vara egnade att väcka mera oro genom agiterande i socialismens namn med vissa satser, i afseende på begreppen om kapitalets och arbetets örhsesidiga förhållanden, hvilka satser strida mot vetenskapens abe och naturen af arbetets rörelselagar, och derföre åstadkommit mycken villervalla i andra länder; men äfven detta är ingenting nytt här utan har under loppet af flera år uppenbarat sig hvarje vecka tillika med en i högsta grad fräck, flera gånger nästan helt och hållet upprorisk ton. Det kunde derföre göras till föremål för en serskild ganska intressant undersökning att söka utröna, hvad orsaken kunnat vara, att just de som haft mest att beställa med anfall på de moderat demokratiska tidningarna, såsom på Aftonbladet och andra af samma trosbekännelse, deremot icke tillförene haft något att säga mot den der verkligt fria pressen, utan snarare synts lefva i bästa förstånd, ja till och med ett slags allians med densamma, ja, att en sådan allians ännu i.denna stund synes fortfara mellan Morgonbladet och den karakterslösaste af alla demagogiska organer. En sådan undersökning skulle utgöra ett ingalunda olämpligt föremål för Bores verksamhet — som för öfrigt, lika med de öfrige, under hela det föregående året förhållit sig såsom en tyst och stilla åskådare af den nu beskrifna pressens hejdlösa utflykter. Något sådant förekommer likväl icke uti den här omtalta artikeln af Bore, men väl åtskilligt annat om pressen i allmänhet och serdeles oppositionspressen, dervid man träffar ett icke ringa antal satser -och antaganden, som enligt vår öfvertygelse förråda att författaren betraktat sitt ämne något ytligt och ganska en-l sidigt. Detta bör så mycket mindre förbigås med tystnad, som denna del af Bores fram-! ställning har, hvad man icke skulle väntat i det bladet, en förvånande likhet med hundratals dylika utgjutelser dem man plägar få se ifrån det reaktionära partiets organer. Det är redan en af gammalt känd sak, alt alla de som i följd af sin ställning eller för sina egna fördelars skull äro rädda för frihetens. grundsatser och deras tillämpning till jemlikhet inför lagen, samt för de allmänna inrättningarnes reformerande i folsets intresse, eller såsom det heter i domarereglorna : till menighe mans nytto, äfven af instinkt förråda en serdeles fallenhet att deklamera emot pressen, tala om dess förfall och söka göra sig ett par tum högre genom ordande om sitt förakt för densamma; ett påstående, hvilket dock i sjelfva verket är en antagen förevändning för att dölja den verkliga känslan, som är en hemlig fruk tan för pressens inflytande. När desse patroner tala om pressen mena de derföre också endast den liberala eller demokratiska pressen, hvaremot de ganska gerna hålla till godo med de servila eller de gråa organerna af pressen, ja till och med äro förtjusta af dessa, allt efter omständigheterna. Att så förhåller sig är för öfrigt helt naturligt, och nämnes icke heller af oss annat än i förbigående. Men just derföre att så är, kan man taga för afgjordt, att artikeln i Bores söndagsnummer (af hvilket dessutom ett serskildt större antal exemplar blifvit utdelade här i hufvudstaden, af hvad anledning känne vi icke), skall åstadkomma en serdeles söt lukt hos det slags folk som vi nu beskrifvit. Men dessutom är det jemväl en lika gammal erfarenhet att bland publiken finnes eti stort antal mycket hederliga och vältänkande, ja äfven liberalt sinnade personer, som till och med då och då icke hafva något emot att knorra litet öfver hvad som händer och sker från de styrandes sida, som älska att yxan går, blott de sjelfve slippa hålla i skaftet, och tycka att tidningarna först äro rätt dugtiga, när de nyttja en .temligen skärande ton. Men icke desto mindre hörer det till dessa samma personers ovilkorliga välbefinnande och diet, att emellanåt få sätta sig till doms öfver pressen, alldeles såsom de reaktionära göra det af annat skäl, samt dervid uti sina omdömen fullkomligt förfara efter den bekanta regeln: den man älskar, den agar man. Detta är nu en sak som pressen icke allenast måste vara skyldig att tåla, utan som äfven är en ganska naturlig och oeftergiflig följd deraf att pressen sjelf på visst sätt sjelftaget utöfvar en domsrätt öfver hvad helst under dagens händelser förekommer; och den som har gjort detta till föremål för sin dagliga sysselsättning, har icke heller någon rätt att precist begära blifva skonad tillbaka. Häruti ligger i sjelfva verket förklaringen öfver den på visst sätt exceptionella ställning som publicisten intager; den som egnat sig åt detta i sin rätta uppfattning lika ädla som vig tiga kall, måste likväl i alla hänseenden be-—— 2 OK Me mA -UI — MH 2 09 —AS ÅA er KH OM AA — AA -— AA J— AR — — b-— -— OR —-—r at I RO FA MA —— 0-1 6 a p YX