Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 2

nåden möjlig. Sådant var ministerns oåtercalleliga beslut. Och inför de beskyddare, som bjelpt honom, ikasom inför mjnistern sjelf, åtog sig Albert idelmodigt hela denna ansvarighet. Han förvand sig vid sitt hedersord, att hvad som forlrats skulle blifva uppfyldt. Sonen af general Morrans gick i borgen för boktryckeriarbearen. Men att aflägsna Julien från Paris var icke 108. En fast och uppriktig öfvertygelse, den må vara religiös eller politisk, framkallar alltid martyrer, och förföljelsen hade hos Julien hvarken skakat hans tro, eller hans hängifvenhet ör en sak som han ansåg helig. Hvart helst an tog vägen inom Frankrike, skulle han äfven finna trosbröder; skulle han väl då svika in fana?... Skulle han vid gifvet tillfälle vägra tt förena sig med dem — att deltaga i deras örslager . .. Och likväl: om hans namn ännu n gång blefve inblandadt i något dylikt — hvilka skulle ej följderna blifva för den ädle! unge man, som gått i borgen för honom? see Förlusten af tjensten kanhända, förstörelsen af hela hans framtida bana Han hade icke tagit dylika betänkligheter med i räkningen, när frågan var om alträdda en olycklig! Hvem skulle då ansvarat för Julien, hvem skulle blifvit borgen för hans uppförande? ... Men advokaten, som intogs af beundran öfver Alberts ädelmodiga mellankomst, tänkte för honom. Han föreslog att Julien skulle lemna icke blott Paris, utan för någon tid äfven Frankrike. Det var ett vigtigt förslag, och som skulle förvisa en hel familj i landsflykt; — ty någon tanke på att förvisa mannen ensam, att skilja honom från hustru och barn, föll oss icke in. Skulle vi väl hafva bistått honom, för att låta honom betala våra välgerningar med ett straff, med den ohyggliga öfvergifvenheten under en landsflykt? ... Han