Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 2

gick Zographos med en separatträng öfver Krakau till S:t Petersburg. Franska sändebudet de Lacour har den 6 erhållit depecher, hvaruti franska kabinettet uttryckte den förhoppning, att saken skulle afgöras fredligt. Order håfva afgått till franska flottan att qvardröja i de grekiska förvattnen. Under loppet af åren 1848 och 1849 hafva i Galizien 80,000 man blifvit utskrifna till soldater, och nu är en ny stark rekrytering anordnad, oaktadt sedan år 1846 epidemiska sjukdomar bortryckt en stor mängd menniskor i detta land. Den nyligen till president i den ungerska kassationsdomstolen utnämnde Stefan Szerenecsy bar aflidit. Den 16 Januari hade de magyariska flyktingarne blifvit transporterade från Schumla till Mindre Asien. Grefvarna Alexander Teleky och Gregor Bethlen, stabsofficerare i den ungerska hären 1848—49, hafva uti Arad blifvit satte i frihet. Grefve Ladislaus Batthyanyi, som enrollerades såsom simpel soldat, har blifvit utnämnd till löjtnant vid Kress Chevauxlegers. Szeklerna i Siebenhärgen fortfara att vara fiendtligt sinnade mot österrikarne. I Udvarhely, militärdistriktkommendantens residens, hade en dag plötsligt slagits allarm. Militären utryckte marschfärdig, och rykten utspriddes att ryssarne blifvit slagna, att österrikarne retirerat och att de segrande turkarne voro i anmarsch. Österrikiska besättningen lemnade verkligen staden och marscherade landsvägen framåt. Folket i staden sammanlopp, och de undangömda vapnen framtogos; på ögonblicket fladdrade den trefärgade fanan och ropet eljen! skallade i den beväpnade folkhopens leder. Men innan man vet ordet af äro de kejserliga trupperna åter tillbaka. Listen bade lyckats; kommendanten gjorde beslag på de tillrättakomne vapnen, hvilka szeklerna, trots alla uppmaningar, aldrig kunnat förmås att utlemna. Handelsministern förehafver en storartad plan att leda sjelfva Donaufloden omedelbart förbi Wien och derigenom å ena sidan förekomma öfversvämningar, samt å den andra göra staden till en donauhamn. UNGERN. Från ungerska gränsen skrifves den 6 dennes, att den mot Kossutlh, Bem och Dembinsky riktade mordanläggning väckt en oerhörd uppmärksamhet. En österrikisk embetsman Josmogyi är dervid illa komprometterad, och de turkiska myndigheterna hafva anställt en sträng undersökning, hvars resultat med spänd uppmärksamhet emotses. — Wienerbladen försäkra väl att berättelsen är en saga, men de förtjena i detta fall föga trovärdighet. Då en honvedstransport skulle afgå till Wien, för att instickas i de österrikiska regementerna, ropade hela truppen ett enhälligt eljem! för Kossuth och Ungern. Officerarne blefvo till en början bestörte, men då de märkte att demonstrationen stannade vid lefveropet, fattade de åter mod och skredo genast till en barbarisk afstraffning, ty af 800 man uttogs hvar femte och erhöll 60 prygel. Hatet emot Österrike är också om möjligt stegradt genom dess råa och oförnuftiga bruk af sin öfvermakt. SCHWEIZ. Halfofficiell förklaring från Schweiz, Den förut i JM 39 omnämnda artikeln i Journal des Debats, angående de stora makternas kategoriska not emot Schweiz, har föranledt schweiziska sändebudet i Paris att insända en artikel i samma ämne, af hvilken man synes kunna inhemta Edsförbundets egen åsigt i frågan. Enligt artikeln i Journal des Debats, yttrar sändebudet, skulle Schweiz hafva blifvit en fristad för alla, som lyckats undfly sina fäderneslands strefflagar. Härvid förgäter man att Frankrike i närvarande ögonblick förunnsar gästfrihet åt en stor mängd italienska och tyska flyktingar, bland hvilka flera, som blifvit utvisade ur Schweiz. Man glömmer vidare att Piemont herbergerar hundra gånger så många italienska landsflyktiga som Schweiz; att franska flyktingar funnit fristäder i Belgien och särdeles i London — 8 timmars väg ifrån Paris; hvaremot Felix Pyat och Boichot — de enda franska flyktingar i Schweiz af någon betydenhet — blifvit hänvisade till det inre Schweiz, 12 timmars väg ifrån gränsen, och de skulle blifva alldeles utvisade, vid hvarje ådagalagdt försök att störa lugnet i Frankrike. Utan någon utländsk uppmaning, har Edsförbundets råd redan den 42 Juli anbefallt utvisandet ur Schweiz af alla sådana flyktingar som varit militäreller civilchefer ibland insurgenterna, eller som missbrukat sin i Schweiz erhållna fristadsförmån; och i följd af denna befallning hafva Struve, Heinzen, Mieroslawsky, Raveaux, Siegel, Willich, Blenker, Brentano, Doll, Metternich och flera andra måst lemna Schweiz; de fleste befinna sig nu i Nordamerika. Af mer än 411000 flyktingar återstå inom Schweiz nu icke fler än omkring 413500, hvaribland 150 polackar, som Frankrike vägrat tillflykt på sitt område. Det föregifves att de i Schweiz ännu qvarstadnade 4500 flyktingarnes närvaro derstädes skulle Inödga Österrike att hålla en armå om 600000 man och Pretässen en dylik om 490000 på rörlig fot, samt Frankrike att fortsätta det belägringstillstånd, som der äger rum ännu i fem departementer. Som motstycke härtill skulle väl kunna påstås: att om dessa flyktingar utvisades allesamman, så skulle sådant icke hafva en enda soldats förafskedande till följd. Åro dessa flyktingar anledningen att Italien lefver under Österrikes militärvälde, att Ungern, Böhmen, Wien, Berlin och Dresden rest sig? Skulle dessa flyktingars aflägsnande hindra de beskedliga tyskarne från att drömma om den sociala demokratien och ett alla tyska stammar absorberande rike? År det rält att från denna orsak härleda det fruktansvärda upploppet i Paris i Juni 1848, eller. det i Paris och ILyon den 43 Juni 1849? Skulle öfverflyttningen af PTE TREES AE re ENNART DEN ANN nåden Möjlig, Sådant var ministerns oåter