Aftonbladet – 19 februari 1850, sida 2

här. Timmarne, ögonblicken äro räknade ... och för att få Julien Thibaut skiljd från målet... för att uppnå denna nästan förhoppningslösa utgång, fordras — ni får icke misstaga er härom, min herre, — fordras underverk af nit och hängifvenhet. Albert uppstod, räckte handen åt advokaten, och sade blott: Jag hoppas ! Men det uttryck, hvarmed detta korta svar gafs, gjorde det till ett heligt löfte och förlänade det i våra ögon en så tröstande visshet, att vi alla slöto oss omkring honom, och med handen på hjertat ropade på en gång: Låtom oss hoppas! Och dessa under af nit och hängifvenhet blefvo utförda! Albert använde alla sina krafter, hela sin verksamhet, hela sitt personliga inflytande på detta menniskokärlekens värf. Bland sina vänner, sina bekanta och deras bekanta, sökte han beskyddare för fångens olyckliga och interessanta familj. Ädla bjertan lyssnade till hans uppmaning: och bland Juliens elfva olyckskamrater, som alls blefvo efteråt fållda till mer eller mindre svårt ansvar, i detta vidtberyktade högmål, blef Julien ensam af åkhlagaremakten skiljd ifrån målet. Förvånas icke, min bästa, att jag så väl kommer ihåg alla dessa lagtermer, hvilkas rätta mening jag icke ens ännu förstår; men de hafva inträngt i min själ, i sällskap med de skakande rörelser som de väckt, och hafva icke förlorat sig sedan, För alt uppnå denna nästan otroliga framgång: hvilken outtröttlighet, min Gud! hvilken ihärdighet fordrades icke likväl! Vid den lutomordentliga efterlåtenheten hade ministern lemellertid fordrat såsom oeftergifligt vilkor: latt Julien Thibaut måste blifva likasom förgäten... all han måste genast lemna Paris... loch att för det borde en högaktad person gå i borgen. Endast till detta pris var den sökta