Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 3

ti ett rum aflägse från de hvarifrån persedlarne lifvit utkastade, uppgifvit, att hon hört personer, vilka hon förmodade hafva varit tjufvar som bruit sig in och begått stöld, hvarföre ock B. tillagt tt hon saknade henne tillhöriga persedlar, hvilket kväl icke varit förhållandet. Påföljde natt hade B. örhållit sig stilla, men natten derefter hade hon mkring midnatten utgått på gården genom fönstret ill sitt rum, hvilken väg hon tagit emedan en ringlocka funnits på förstugudörren, hvarföre hon frukat att gå derigenom, hvarefter hon inslagit en ruat ett af salongsfönstren. , Sedermera hade hon uppäckt Englund och rättaren Svensson semt för dem mtalat, att fönstret blifvit inslaget af förmodade jufvar. Medan E-:glund och: Svensson begifvit sig t bakgården för ef erspaning, bade B. med svafveltickan tändt eid i gardinen uti det sönderslagna önstret. Då Englund och Svensson återkommit från akgården, hede elden af dem blifvit upptäckt och läckt. Påföljde morgon hade B. anstuckit eld å len inre sidan af väggen till en vedbod på gården ch då straxt derefter Englunds fästmö, mamsell Möller och en mamsell Hafström ifrån vägen inommit på gården, hade de blifvit varse elden, som f tillkommet folk blef släckt. Straxt härefter hade 3. sprucgit upp i ett obebodt betjentrum, beläget i n byggnad invid vedboden, antändt eld i der beintlig halm och deröfver omkullkastat ett bord, varefter hon skyrdat ned på gården, der hon för Englund och flere personer omtalat, ett hon funnit Id vara lös i kammaren. Derifrån hade hon skynlat in i bonivgshuset och stuckit eld i en halmnatta, som legat i en vedlår uti förstugan, men lenna eld hade genast af tillkomne personer blifvit ipptäckt. Straxt efter denna tilidragelse hade missankar börjat falla på B., som derför också snart Blef häktad. Tillfrågad om anledningen till de af henne såunda omförmälde åtgärder, försäkrade B. under biter gråt, att hon icke företagit någon af dem i afigt att göra skada. Hon hade aldrig haft ondt i innet till sine husbondefolk, utan alltid stått till lem i bästa förhållande. Händelserne förekommo henne nu dunkla och obegripliga, och hon kunde icke för sig sjelf reda de tankar, som föresväfvat henne vid gerpingarnes begående. Hon visste sig dock icke hafva varit till förståndet rubbad och möjligen hade gerningarne föranledts af någon henne öresväfvande id att genom desamma på något sätt vöra sig utmärkt. Möjligen hade också för hennes itgärder vid tilldragelserne å kgl. Djurgården hos henne funnits någon tanke att genom uppgifven förjust af henne tillhörig egendom b komma någon ersättning derför, hvilken tanke kunnat få insteg hos henne till följd af hennes fattigdom. Tilläfventyrs hade äfven föresväfvat henne tanken att genom brand hos notarien Englund söka fördölja att hon å assistansen belånat ett fickur som hon af Englund haft ill låns, hvilken tanke, om den förefunnits, likväl ifven nu förekomme henne mindre grundad på skäl, helst uret varit pantsatt för ett obetydligt belopp och derföre utan svårighet kunnat igenlösas. Hon kunde således icke erinra sig någon redig tanke, som egat till grund för gerningarne, öfver hvilkas begående hon nu högeligen beklagade sig. Angående orsaken, hvarföre hon hittills icke erkänt gerningarna, förmälde hon, att hon fördöljt desamma för att undgå straff och i tanka att, sedan hon återvunnit sin förlorade frihet, kunna godtgöra det som skett; men känslan af ånger deröfver, såväl som hennes åtrå att från andra personer, som för gerningarne hållits misstänkta, afskudda sådana misstankar, hade nu tvingat henne att bekärna sanningen; förklarande B. att icke någon varit med hen1e uti gerningarne delaktig. Siutligen tillade B.. att då hon år 4843 varit på Ardersforss bruk i Norra Helsingland i brukspatron Weerns hus, hade hon en natt, på lika sätt som vid Råcksta, inslagit ett fönster i boningshuset, hvilket ifven der förorsakat oro och ansetts hafva skett gesom tjufvar, helst vid samma tid stöld i trakten öröfva!s.