afseende på alla dessa vwigtiga näringsgrenar tilltror jag mig den försäkran, att vi med seger för vår sak uppträda i parlamentet (Bifall). Men det är icke litet besynnerligt, att öfverallt der jag rest, har jag befunnit mig i spåren efter en hop menniskor, som ilat tillsammans i trots af frosten och urvädret — sålunda vitsOrdande sin oförtru:enhet och ifver — jag har märkt dem samlas öfverallt i hela landet, för att fatta beslut, i hvilka de förklarat att icke blott jordbruksinteresset utan alla landets stora isteressen, — ty så lyder frasen — lida nöd ocha hasta sin undergång till mötes,. Ar icke detta besynnerligt? Adet icke besynnerlig!, att här skall finn-s inän, så obekanta med i:vad som sker i landet, att de kunna sammanträda och förkunna för verlden hurusom folkets belägenhet är raka motsatsen till hvad den är, och hvad alla kännetecken på den verkiiga belägenheten antyda? Huru är en sådan besynnerlighet förklarlig? Huru, om icke derigenom, att egendomsherrarne i vårt land hafva från urminnestider fått den vanan att betrakta sig som de enda menniskor af betydenhet i hela riket, och icke kunna föreställa sig annat än att hela riket lider, när de sjelfva tycka sig missbelåtna (Munterhet och bifall). Om vi wille välja invånarne i Frankrike eller Amerika till skiljedomare i den stora striden, och berättade för dem att i England ges en hop menniskor som hå!la offentliga möten, hvarvid de förklara hela landet befinnas lidande och ilande sin undergång till mötes; — om vi begärde denna skiljedomstols utslag häröfver, så skulie den omedelbart företaga en granskning af de stora kännemärken på ett lands välbe finnande och otrefnad, som man äger i listorna öfver dess statsinkomster, dess införsel och utförsel, fattigmängdens tillvext eller aftagande, sparbanksfondernas ökning eller minskning, lösdrifvarnes antal, arbetslönens höjd, priset och åtgången på nödvändighetsoch öfverflödsvaror, — och sedan den granskat allt detta, skulle den anse sig kunna besvara frågan om framåtskridande eller förfal!, välstånd eller vantrefnad. Nå väl: om vi anställa samma granskning sjelfva, så skola vi upptäcka att i jemförelse med ställningen för ett år sedan, för två år sedan, för hvilket år som helst före den tid, då vi hade hvad våra egendomsherrar önska sig tillbaka — ett högt pris på landtmannavaror — före den af det missbelåtna interesset saknade dyra tiden,, kort sagdt: i jemförelse med ställvingen då, är ställningen nu bättre, än den någonsin varit. (Hör! Hörl och ett Nej!) Någon af församlingen säger nej. Jag trotsar dock hvem som helst, att uppgifva en enda tidpunk?, då landtmannainteresset, som egendomsherrarne vanligen kalla sitt enskilda, icke sade nej till den allmänna belåtenheten, eller förklarade sig belåtet, utan när det öfriga samhället ied af dyr tid eller nöd (Hör! Hör! Bifall). Det är en historisk sanning, ett factum, som hvem som helst kan kontrollera, att när helst en stor nöd förspordes i manufakturtrakterna, en tillvext af tiggarskaran, när fabrikerna stadnade, grufvorna öfvergåfvos, handen tynade, konsumtionsafgifterna minskades, när, kort sagdt, alla tecken till allmänt lidande och förts!l röjde sig; då visade sig det så kallade landimannaintresset alltid belåtet, — och att tvärtom, när alla de öfriga näringarne trifdes och deras idkare kunde glädja sig åt billigt pris på näringsmedlen — då framträdde landtmannaintresset ofelbart med den stereotypa förklaringen att landet står på branten af sin undergång,. Det upprepar nu på nytt samma beteende som utmärkt det hittills. Och hvilken är väl den förändring, som det efterlängtar, som det efterlängtat alltid? Ingenting annat än dyr tid, men hvarmed folkets välstånd i allmänhet ej kan stå tillsammans. Hos alla folk och i alla tidehvarf har man sagt att himlens förbannelse öfver ett folk tillkännagilves genom dyr tid och hungersnöd; men bör det väl förtäljas i våra häfder, att vi allt framgent fortlefvat under en samhällsinrättning, der mängden af folket, icke genom himlens straffdomar, utan genom menniskors förbannelse, hållits till svält, endast på det att en ringa del af samma folk måtte kunna rikta sig på den öfriga mängdens nöd? (Bifall). Hela frågan gäller ingen ing annat, i yttersta instansen, än arrendena för de stora herregodsen; och kunna egendomsherrarne icke förmå sina farmers att betala lika höga arrenden som förut, under nuvar:nde priser, så måste de slå af på arrendena; deri ligger knuten. Men rent af bedrägeri är det af egendomsherrarne, när de vid denna årstid låcka ut sina arrendatorer att i frost och urväder församla sig kring deras talareskjul, under den förespeglingen att ,arrendatorernes rättv dermed skall upprätthållas. Irlands farmer hafva vid detta narri röjt långt mera kraft och förstånd än Englands; de hafva icke förenat sig med egendomsherrarne i dessas rop om beskydd. Tvärtom; de hafva nästan i hela Irland församlat sig på egen hand och röstat emot bifall till egendomsherrarnes begäran (Bifall). Jag skall berätta hvad som tilldrog sig vid ett par sådana irländcka möärtan — Dat ana hölls i orvefckanet