Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 2

amatörer gas AX Seveso pDet är derföre, fröken, att, att... fru markisinnan icke mer är så ung, och att... tror jag... hon icke mera tycker om baler. Så ledsamt! Och jag, som skulle tycka så mycket om det!..;. Men hvarföre ha vi icke heller mera någon vagn ? fortfor jag. Han sänkte hufvudet, hostade och svarade stammande: Jo ... ser fröken... bästarna, de ha dött af ålderdom, och... fru markisinnan har icke velat köpa några andra igen. Då kunde vi åtminstone fara ut och promenera emellanåt! Hvad det är tråkigt nu, hos mina föräldrar! I vårt botell vid Varennegatan var det mycket roligare; der fanns en så vacker trädgård! Hvarföre ha vi då flyttat derifrån ? Under alla dessa frågor såg den gamle trotjenaren besvärad och ledsen ut. Kanske vi ha blifvit fattiga? inföll jag, öfverraskad af en ny tanke... Fattiga? upprepade Saint-Jean med låg röst, och såg sig omkring med oro, likasom han hade varit rädd att detta ord skulle kunnat komma utom rummet. — Nej, nej, min fröken! Herr markisen har kanske gjort förluster; men den ädla ätten de Lestanges är betryggad mot det missödet att väcka medlidande utom hus. — Gud ske lof: allt är ännu som sig bör... tillade han, och kastade en tillfredsställande blick på den temligen väl bibebållna återstoden af ett dyrbart amöblemang, som ban höll i ordning med en lyxuriös omsorg och nätthet. — Den gode Saint-Jean! Bullret af en vagn, i hvilken min mor återkom, afbröt fortsättningen af mina frågor och lättade Saint-Jean från en stor börda. Han ilade hastigt ut för att öppna vagnsdörrn åt min mor, som genast gick in i sina rum, aflade öfverplaggen och lät inkalla mig. Hennes utseende var glädjestrålande. Sätt dig, Helena, sede hon, och anvisade mig en plats bredvid sig på divanen. Min mor kallade mig sällan du; men när det hände, så kände jag en glädje, en lycka, som icke kan beskrifvas. Jag kunde knapnast afhålla mig