Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 2

med sitt pudrade hår, i sin svarta drägt med kortbyxor, siibesstrumpor, och skor med spärnen, för att anmäla någon främmande, så bade alltsammans ett ganska nobelt skick; utseendet var bevaradt. Men för min mor — jag har insett det efteråt — var denna belägenhet detsamma som nöd; allting är relatift. För menniskor, vanda, som hon, att alltid lefva stort, är en inskränkt lefnad detsamma som fattigdom, ja nästan som elände... Min stackars mor! O, ganska säkert har olyckan förtorkat hennes hjerta, förbittrat hennes Jynne! Jag har så mycket behof dessutom att hitta på ursäkter åt henne. En afton satt jag helt sorgsen och ensam vid mitt piano i salongen; jag väntade på min mor, som hade farit till slottet att uppvakta kronprinsessan, hvilken alltid visat henne mycken bevågenhet. I detsamma hörde jag salongsdörrn öppnas helt sakta; jag vände mig hastigt om, högst lycklig af att någonting kom att skingra den ödslighet, som rådde omkring mig. Det var Saint-Jean; han nalkades med högtidig uppsyn och höll i handen en ofantlig bukett af helt och hållet hvita blommor, konstrikt ihopbundna med ett hvitt band med långa ändar. Ack, den vackra buketten, den vackra buketten ! ropade jag,. Det är i morgon frökens namnsdag,, sade han småleende, noch i afton tillika frökens födelsedagp. Min namnsdag ? Fröken heter Maria Helena, och är född den 15 Augusti 1807, klockan åtta på aftonen, sade ban cch såg på pendylen, som just i detsamma slog åtta slag. ;Fröken är nu sexton år! Det var första gången jag fick en lyckönskan på min födelsedag; jag blef förtjust! Jag tog en blomma som jag satte i håret, och en annan som jag satte vid sidan, och glad öfver att se mig Så grann, gjorde jag några danssteg framför spegeln. Den gamle trotjenaren beraktade mig med en högst förnöjd uppsyn. ,Men Saint-Jean, hvarföre ger min mor icke mer några baler, som förut? frågade jag.