Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 2

tet anförd klagan öfver en förment oförrätt? eller kan ändamålet med ett sådant skräcksystem vara annat, än att genom fruktan för påföljden, i händelse klagomålet skulle ogillas, hellre tiga och lida orättvisan, än att söka äfven den billigaste upprättelse? Å andra sidan, åter, är det icke lika hårdt, att en duglig och anseddmilitärisk embetsman skall för ålagd sex dagars arrest å en underordnad, hvaraf denne icke veterligen lidit någon skada, dömas till fyra månaders förlust af sina visserligen icke öfverdrifna löneinkomster ? Från hvilkendera sidan man än vill se denna sak, så synes det således tydligt, att den militära lagstiftningen och lagskipningen förete en afsöndring ifrån det allmänna rättstillståndet och från en förnuftig billighets fordringar, af den betänkliga och för individers välfärd vådliga art, att en reform deruti, till öfverensstämmelse med humanitetens anda, borde ligga icke mindre hela militärståndet, än medborgare i allmänhet om hjertat; och det är derföre vi ansett det ifrågavarande målet förtjent att särskildt påpekas. Af de skäl, som nu blifvit andrågna, skulle det kanhända icke heller varit ur vägen att i Aftonbladet meddela de skrifter, som blifvit vexlade i denna sak, om icke deras vidlyftighet gjorde detta nästan omöjligt utan att dermed upplaga en hel mängd numror af tidningen. Vi kunna likväl ej underlåta att meddela ett par ej särdeles långa utdrag utur en af dem, nemligen br majoren Akersteins förklaring till Krigshofrätten. Hr majoren har der, efter en utförlig framställning af det faktiska angående den försummelse han lagt sergeanten Fagerdahl till last, utvecklat det juridiska af saken, till svar på krigsfiskalens yrkande, medelst en mycket ovanlig, men tillika utmärkt klar uppställning, som säkert skall intressera enhvar, och som vi derföre här nedan i transsumt meddela: Största uppmärksamhet förtjerar den, herr krigsfiskalens märkvärdige slutsats, som till arresteringsordrens slutliga nedgörande förekommer, sid. 4 rad. 19—2922, nemligen: Att då sergeanten ,sluteligen till kommendanten afgifvit rapporten, låge deruti full vederläggning af det i ordren uppgifae bestraffningsskälet. Tror hr krigsfiskalen det icke kunna låta sig göra, att sergeanten först, till eller för konstapeln, aflemnat eller omtalat rapporten, hvilket, såsom redan visadt, i denna sak betyder alldeles detsamma, och ändock sedermera, efter hemtning och på särskildt befallning, inför kommendanten hafva upprepat samma rapport eller berättelse? Jag vet alt så verkeligen skett, och hr krigsfiskalen hade äfven längesedan bordt yeta det — ty att så förhåller sig, är redan genom första handlingarne i målet bevisadt. Eller månne hr krigsfiskalen verkligen sjelf på fullaste allvar anser, att då rapport skall sflemnas, icke allenast, efter ordres, ofördröjligen — utan äfven, vid tillfälle då sjelfva sakens beskaffenhet är sådan, att den enfaldigaste måste inse att skyndsamhet, äfven utan ordres, är af nöden anser hr krigsfiskalen det då vara alldeles detsamma, om rapporten afgifves i rättan tid, eller om så sker, sednare än kunnat och bordt ske — blott det sker slutligen?! Om sådan är hr krigsfiskalens innerliga mening, och han finge den ostörd förbreda, så kunde till slut slutligen hända, att både ordres och rapporter och rikets hela krigsväsende finge ett snöpligt slut. En satts, sådan som den hr krigsfiskalen i sin nu omförmälde slutsatts uttalat, är ju intet annat än att till valspråk upphöja lojoch senfärdighetens fula ordspråk: Kommer jag icke i dag, så kommer jag väl i morgon, och kommer jag icke i morgon, så kommer jag väl ändå slutligen Menar hr krigsfiskalen (såsom af åtskillige dess uttryck om någre sekunders anderump sid. 7, rad. 4 0. Mm. 5.), att sergeanten nog slutligen rapporterade något för sent; men icke så mycket, att det förtjente bestraffning; — så frågas hr krigsfiskalen: Hverest uti krigsartiklarne äro bestämde gränsorne emellan litet, lagom och roycket söl i tjensten? — och medan på svaret funderas, förklarar jag bestämdt, att det alldeles icke tillkommer hr krigsfiskalen, uton kommendanrten, befälhafvaren sjelf, avt bedöma om dröjsmålet borde bestraffas eller ej! Skall den, konungen anförtrott högsta befälet i en af rikets fästningar, icke okränkt få hafva så myc ken eller rättare liten myndighet, eller väljes till sådant befäl den, man icke tilltror så mycken (liten) urskiljning, att ban får och kan, ostörd och utan obehörig inblandning af andre, bedöma och döma i sak, sådan som nu ifrågavarande — då är bäst och rältast, att man först utur instruktionen utstryker, det: Fästnipgskommendant förer högsta befälet i Korungens höga namn! — och sedan stryker ut kommendanter från listan öfver rikets förtroendeembeten! Skall fortfarande så tillgå, att lojhet, försummelse och brist på all värme för, eller eftertanke uti !tjensten, icke allenast tåles, utan ock skyddas och uppmuntras derigenom, att Bbefälhafvare, som sträfvar att upprycka ogräset, gång efter annan drages inför rätta, och till och med alldeles onödigtvis, just der han skall befalla ach göra sig åtlydd, ställes inför krigsrätt såsom svarande part emot försumlige eller uppstudsige underlydande — då kommer ock, både att fortfara och tilltagande frodas, det onda. Om så skall fortfara, och krigsordning, tukt och lydnad undergräfvas: må då heldre med ens vården om rikets yttre och inre säkerhet anförtros ensamt åt medborgare-, kommunal-, mobil-, el!er hvad allt alla desse garder af lös disciplin annars heta, och i djupaste rot tillintetgöras konungens, folkets och fäderneslandets såkra stöd och värn, dess i lust och nöd trofaste, verklige lifvakt: den ordnade krigsmakten! Innan denne punkt afslutas, har äfven jag något alt i paragraf-väg slutligen hr krigefiskalen erinra, nemligen : INRE OAS NT TEE ASC KERO ESR