Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 2

från att kasta mig i hennes armar och ropa: Du älskar mig då! Min dotter, sade hon, om fjorton dagar är du gift. Din far och jag ha redan gifvit vårt samtycke., Jag föll som från skyarna! Mitt bjerta slog så, att det kunde brista; men jag hyste allt för djup vördnad för min mor, för att våga uttala den fråga, som brände på mina läppar: Med hvem?... Jog var färdig att dö för att få veta det. Min blick förråde kanske min nyfikenhet; och min mor, som hvarken ville veta om afbrott eller frågor, tillade kort: Den man, som blifvit bestämd åt er, min dotter, är omätligt rik; denna bevekelsegrund bar öfverröstat alla andra... För personer af vår rang är rikedomen ett af lyckans förnämsta vilkor, och ni äger ingen sjelf... Det löfte om ynnest, som H. K. H. Kronprinsessan värdigats skänka mig till er mans förmån, är den enda utstyrsel som ni medför, glöm icke det! För öfrigt är br... Duval..., — hon tycktes ha svårt att uttala namnet — pär herr Duval af hyggligt utseende; han är tretiotvå år gammal, och har ett passande sätt att vara; i morgon kl. 3 blir han presenterad för er. När detta var sagdt, steg min mor upp, kysste mig på pannan och afskedade mig. Jag gick ut helt darrande. Det var till en början bestörtning, utan hvarken nöje eller missnöje. Det kalla, på all ömhet lottlösa inbördes förhållandet emellan mina föräldrar, hade icke förberedt mig på några utomordentliga njutningar i den gemensamhet af intressen under samma tak, hvilken, efier mitt begrepp, utgjorde alla de förbindelser, som äktenskapet innebär, alla de band som förena tvenne makar. En man, en hustru, detta var för mig detsamma som min far och min mor; och för att vara hvad de tycktes miz vara för bvarandra, behöfdes hvarken köriek eller bekantskap. Jag var så okunnig om allting, att det ofrelse namnet Duval alldees icke ljöd obehacl mina öron. Jog fistede mig ej heller