Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 2

vid skillnaden i ålder, i lynne, i smak, i tycken, hvilken likväl är någonting långt väsendtligare än rikedom, när frågan är om detta lif emellan två, som skall fortvara hvar timme, hvar sekund!... Jag tänkte icke en gång derpå. Tvärtom, mina ider, orediga i början, antogo snart en bestämd rosenfärg. Jag motsåg förverkligandet af mina för någon tid afbrutna drömmar; jag skulle nu få en loge på stora operan, på italienska operan, öfverallt! Jag skulle få eget equipage; jag skulle vara ute i verlden och på bal alla dagar!... Invaggad i mina förtjusande framtidsförslager, somnade jag ljuft. Hela den följande dagens morgon genomgick jag dem på nytt med hänryckning. Hvad skulle jag ej velat gifva i detta ögonblick, om jag haft en jemnår g väninna att tala med om allt hvad som förvirrade mig, om mina känslor, om min otålighet och tusen andra saker! Jag ville på det vanliga sättet sysselsätta mig äfven denna dag, och företog mig att rita, i det lilla börn af mitt rum, der jag med tillbjelp af en skärm hade inrättat min studerkammare, som jag skrytsamt kallade det. Men af ritningen blef i dag ej annat än klotter; min hand darrade; med örat på lur märkte jag hvarje litet buller omkring mig och hvartenda klockslag i Sainte-Valeries kyrktorn. En sak förvånade mig mycket och förorsakade mig en verklig väntningsfeber, i samma mån som tiden fortgick; det var att Angeliqu? ickekom för att kläda om mig. Jag betraktade med ett slags oro min fiolettrandiga bomullsklädning, som var temligen skrynklig, och mitt lilla förkläde af grönt taft, som var icke obetydligt urblekt. Och som jag efter vanligheten endast på morgonen blifvit klädd i håret, så hade mina lockar raknat af värman och oron, ech jag fann att de klädde mig illa på det viset. KLikasom vi alla, min bästa, bade jag en instinkt af koketteriet, långt innan jag visste hvartill vi kunna nyttja det. Det hade ändtligen fallit mig in, att jag borde vara klädd till det möte, som man så högtidligt förkunnat mig aftonen förut.